Bloggmord

Att skriva den här funderingen på en IVF-blogg är kanske det samma som bloggmord, men jag gör det ändå:

Har framstegen inom IVF verkligen hjälpt folk som är ofrivilligt barnlösa?

Jag tänker på hur vår situation hade varit om vi hade varit i våra föräldrars ålder och börjat försöka skaffa barn när de gjorde det (i mitten på sjuttiotalet, innan det första provrörsbarnet fötts 1978)

Jag vet ju inte exakt, men jag har förstått det som att en kvinnlig faktor kunde utredas och kanske åtgärdas med hormoner medan en manlig faktor var rätt "körd", dvs "Gå vidare till adoption utan att passera sjukhus".

Nu har inte vi befunnit oss i IVF-träsket så länge men jag kan ändå se framför mig pinan av att göra två, tre, fyra IVF försök till som alla misslyckas. Kommer det göra oss lyckligare? Att veta att vi iaf har försökt även om det inte gått - än? Knappast. Det kommer suga musten ur vårt förhållande och långsamt äta upp oss. Hade det då, på ett sätt, inte varit bättre att bara få ett besked i form av "Ni kan aldrig få biologiska barn, försök med adoption" och alltså bespara sig själv alla dessa resor mellan hopp och förtvivlan.

Som det är nu tutas man ju i solskenshistorier om hur IVF har hjälpt än den ena än den andra och man håller tummarna så de blir blå att det ska lyckas ÄVEN för oss. Men tänk om det är just vi som är det där paret som inte blir hjälpta av IVF, trots att vi har fått ok odds.

Å andra sidan antar jag att antalet ofrivilligt barnlösa som får barn till slut har ökat genom IVFs intåg i världen. Så på det stora hela kanske det ändå har gjort mänskligheten lyckligare även om vissa enskilda individer skulle varit lyckligare om möjligheten och hoppet om mirakel aldrig tänts.