Känslostorm i antågande

Om lite knappt tre veckor är jag antingen jublandes superglad eller nattsvart ångestdeppig. Det finns inget mittemellan och det skrämmer mig. Den nattsvarta ångestdeppen kan t o m komma ännu tidigare, OM det inte finns några ägg, OM inga ägg är mogna, OM inget ägg befruktas, OM inget befruktat ägg växer till. Men förutsatt att allt går som det ska då är ruvarperioden slut om knappt tre veckor och då kommer jag stå där med stickan i handen. Antingen så lycklig så jag inte vet var jag ska ta vägen, vem jag ska ringa och jubla till och äntligen äntligen få låta alla önskedrömmar bubbla över. Eller tom och trött, dränerad på energi med hopplösa tankar om ett evigt barnlöst liv i huvudet.

På ett sätt är det skönt att lalla runt i en mittemellan känsla "inte-så-bra-och-inte-så-dåligt". Just nu dessutom lite mer åt det positiva hållet eftersom det är nära nästa steg.

Vetskapen om att jag inte kan komma undan en känslostorm om tre veckor är jobbig. Jag skulle vilja kunna förbereda mig, men det går inte. Allt som finns är väntan. Och hopp.