Hur överlever man om det inte blir något barn?

Det är en dålig dag idag. Jag vill trycka bort tankarna men de finns ändå där - vad gör man om det inte blir några barn? Om vi gör våra tre försök och inget av dem resulterar i ett barn. Hur går man vidare?

Adoption finns, men orkar man ta sig igenom den väntan också? Är det inte bättre att bara säga det är stopp nu. Vi skiter i det här och fokuserar på att leva vårt liv istället.

Men hur gör man då? Vad är det för liv man ska leva? Helt plötsligt blir det väldigt uppenbart att inget avtryck av oss kommer finnas kvar. Hur fokuserar man om från en önskan i livet till helt andra? Och vad är lika stort som att få barn? Jag tror att man måste gå från att leva för framtiden till att leva i nuet och det är inte det lättaste, hela vårt liv är uppbyggt kring "till helgen", "till sommaren" till semesten", "nästa år" Men framförallt måste man ju finna lyckan på något annat sätt, man måste ju hitta en mening i livet även utan barn och känna att man är lycklig tack vare (ja, faktiskt!) att det inte blev som man tänkt sig.

Jag kan tänka mig att det blir lättare med åren, dels för att man har bearbetat, dels för att bekanta slutar gå med stora gravidmagar eller ha söta tultande treåringar och får istället tjuriga förpubertala tioåringar som fräser och knuffar mamma och pappa längre och längre ifrån sig och struliga tonåringar som ska börja supa och skriker att de hatar morsan. Då kanske man tänker "Gud vad skönt vi har det ändå" Men sen tar det väl tag i en igen, när de bekanta får barnbarn och man verkligen får svart på vitt att släkten slutar här, med mig.

Det låter pretentiöst men jag har svårt att se vad man ska leva för utan barn. Inte så jag skulle ta livet av mig men det känns som att det blir ett evigt springande i hamsterhjulet utan något perspektiv eller mål.

Åhhh vad jag önskar önskar önskar att vi också blir med barn snart.