Om att berätta för familjen

Till min lillasyster sa jag efter 6 månader att vi försökte "skaffa" barn och att det inte blev något, hon kontrade med att "det är väl normalt upp till ett år". Helt sant, men just då var det väldigt skönt att få berätta för någon att jag var ledsen och avundsjuk på alla i min närhet som blev med barn som frögurkor. Hon har följt mig sen dess och förklarat för mig att hon inte frågar något för att hon inte vet hur jag vill ha det, att jag måste säga till själv när jag vill prata om det.

Till mamma bröt jag ihop efter 7 månader. Det var på Ks födelsedag och hon undrade vad jag tänkte om att alla mina vänner var med barn. "Vi jobbar på det men det blir ju inget" sa jag och sen var hon....tyst. Inte ett ord till sa hon. Sen kom alla andra gäster och inget mer blev sagt. Jag blev skitsur på henne, tyckte att hon var så konstig som inte ens kunde tala med mig om det, som inte ens kunde dela min oro lite lite grann, som inte kunde säga något tröstande. En vecka senare ringde hon och sa "Jag visste inte vad jag skulle säga och alla andra skulle ju komma just precis då, kändes inte som en bra tidpunkt att dra igång något. Jag hörde ju att du var ledsen" Och då kunde jag berätta för henne. Men även hon sa "Det är normalt upp till ett år"

Fy fan vad tungt detta "normala" år är, man hör om folk som blir gravida till höger och vänster men det händer inte oss. Och när man berättar så får man samma jäkla år kastat i ansiktet som man redan läst sig till på både den ena och den andra hemsidan. Och likförbannat för väldigt många verkar detta år inte vara mer än tre, fyra, sex månader. Ibland undrar jag om inte läkarna dragit till med ett år som "normalt" för att köpa sig lite tid. För att inte all världens barnalstrare ska springa till läkaren redan efter ett halvår.