Om att berätta för svärmor

K ville inte berätta för sin mamma förrän utredningen var gjord. I julas berättade han för henne att vi gjort utredningen och att vår barnlöshet verkade bero på att han hade få och dåliga spermier. Jag pratade i telefon på övervåningen och när jag kom ner kom svärmor precis tillbaka med delar av barskåpet: "detta kräver en drink" och det har hon ju rätt i.

Hon spekulerade i om det var ett ärftligt fel eftersom hennes föräldrar hade försökt i tre år innan de fick sitt första barn, men jag vet inte. Med tanke på att K har 3 killkusiner på den sidan och en bror som inte haft några som helst problem med fortplantningen (jajamänsan vi är så jäääääävla sist) så har jag svårt att se ärftligheten.

Några dagar senare säger hon: "Jag tänkte på det här med ert jobbiga"
ERT JOBBIGA? Kalla det barnlöshet eller svårt att få barn eller vad som helst men att kalla det "ert jobbiga" formulerar ju om det till något som är så fruktansvärt så man inte ens kan sätta ord på det. Är det verkligen det? Ok att livet ibland kan kännas slut för mig, men ska inte hon vara någon typ av stöd i den här situationen? Är det inte det mammor är till för?

"Vet din bror om det?" är en annan kommentar som fallit ur hennes mun "För ja, jag tänkte att hrrm, alltså inte för att situationen har uppstått eller så men om det skulle vara så att de, eller någon kanske tycker att ni har betett er lite konstigt när D kom så kanske hrrm"
Jag höll på att gå i taket! Hon satt här och antydde att vi inte hade varit tillräckligt engagerade i hennes nya jävla barnbarn. Vi har precis berättat för henne att vi har försökt få barn i över ett år och att det inte går och hon tycker sig ha märkt att vi har betett oss lite konstigt vid det nya barnbarnets ankomst. Jaaa då tanten, det är alldeles riktigt det, vi har nämligen haft fullt upp med vårt. Det lite svårt att känna en enorm sprudlande glädje över nytt brorsbarn när vi inte får några egna.

Jag kunde inte hålla tyst utan sa: "Jag är fyller 32, K är 35, vi har varit ihop i tre år, man blir inte yngre direkt. Om folk i vår närhet inte kan räkna ut att vi kanske försöker skaffa barn eller i alla fall fråga om de undrar det då är de bra jävla dumma" Inte vet jag om jag förolämpade henne eller Ks bror med de orden och jag skiter i vilket. Är det

1) Svärmor-Hur kan hon gå och tycka att vi har betett oss konstigt vid lillprinsens ankomst och inte frågat oss om det? Bara gått i tysthet och tyckt att vi inte är tillräckligt intresserade och målat upp sin egen verklighet kring varför det är så
2) Brodern- Han kan för f-n räkna, han fick reda på i april att vi försökte skaffa barn och att det inte blev något. Har han ingen empati, förstår han inte hur det känns att han får ett TILL barn och för oss blir det inget.

Ett nytt barn är definitivt ett under (haha, tro mig jag vet det är inget man gör på en kafferast) men två vuxna människor som inte får sitt efterlängtade barn måste väl få ha rätt att värna sig själva lite. Att inte åka och titta på en nyutpluppad bebis för att det gör ont, för det känns som det kunde varit vi?