Overklighetskänsla

De senaste dagarna har det flera gånger kommit över mig "Är det här verkligen jag" "Händer detta verkligen mig"

Det är som att jag inte kan ta in att det är just jag som har drabbats av denna barnlöshet. Att det är just jag som måste ta hjälp av läkare för att bli med barn.

Innan vi bestämde oss för att skaffa barn hade jag naturligtvis läst att 10% av Sveriges par är ofrivilligt barnlösa, men jag hade liksom inte tagit in siffrorna. 10% är väldigt många, det är 1 av 10. (Haha, på ett sätt är det roligt att jag skriver så nu, jag skriver ju inte att 30% chans till graviditet på IVF är mycket. Det är snarare lite. Snacka om situationsanpassad tolkning)
Så det är klart att en del man känner hamnar i den kategorin. Trodde bara inte att det skulle vara någon man kände SÅÅÅ väl så man hör vad hon tänker.

Det är en så absurd situation detta, känns som att jag går utanför mig själv och tittar in. Litegrann är det som när man drabbas av en stor sorg, man kan liksom inte ta in att farmor försvunnit från jordens yta. På samma sätt kan jag liksom inte ta in att det är just vi som inte får några barn.

Allting är ju så tillrättalagt här! Vi har varandra, vi har huset, vi har bilen, vi har kommit överens om barnledigheten (och vi är sjukt jämställda, prick halva tiden var), vi har...allt men barnet saknas. Varför gör det det?