Vräka ur sig galla 2

Igår skrev jag mycket klokt om att man kanske inte ska berätta om IVF för alla.

Idag gjorde jag precis tvärtemot. Det är väl iofs lite situationsanpassat, men när en annan av de gravida vännerna (jaaaa! de är mängder till antalet, närmare bestämt 4 st) rakt ut frågar mig: ni då, ska inte ni ha barn då?

Då kunde jag inte hålla tyst utan sa: Jo, vi har försökt i ett och ett halvt år, men det blev inget

Sen fick jag prata i nästan två timmar och IVF och vad det var och vad som händer och vackert väja för frågan "vem är det fel på" (Det är väl inte väsentligt för någon annan än mig och K, om det ens är viktigt för oss. Vi kan inte få barn ihop fast vi vill, spelar väl inte någon roll vems felet är, problemet är ju ändå detsamma) samt "när äggplock och insättning sker" (dels vet jag ju inte själv, dels vill jag inte att alla mina kompisar ska gå och vänta på besked i 18 dagar när jag själv väntar, OM det nu ens blir någon insättning)

Hennes reaktion var lite rolig: "Hoppas verkligen att det lyckas så vi kan vara barnlediga tillsammans"

Återigen blir det så sjukt hur ens fokus förvrids när man hamnar i IVF karusellen. Jag önskar bara att vi blir med barn. Hon blev med barn förhållandevis lätt (6 månader) och tänker på att hon ska ha någon kompis att vara föräldraledig med.

Fyfan vad jag skiter i om jag är ensam hemma i ett år och inte träffar en enda kompis, BARA det någon gång blir ett barn!