Är adoption ett alternativ?

Jag har börjat titta igenom materialet från BFA (Barnen framför allt, en av alla adoptionsorganisationer), jag tror jag skickade efter det i februari, men har låtit bli att titta på det i hopp om att IVFet skulle lyckas och sen FETet.

När vi kommer hem ikväll ska jag försöka ta upp adoption med K. Senast vi pratade om adoption var i januari och då var vi väldigt överens om att det känns som ett alternativ långt långt borta. Nu börjar jag tveka. Vi måste ju i a f ställa oss i kö medan vi funderar (och fortsätter försöka med IVF) annars kommer jag vara över 40 innan jag äntligen blir mamma (och då får man inte ens adoptera från vissa länder). Det känns lite som att jag ger upp en princip, som att jag har förlorat en viktigt tennismatch, men samtidigt är ju frågan hur det känns om vi aldrig någonsin får några barn överhvudtaget.

Såg en gammal intervju med prins Bertil på tv igår när han äntligen fick gifta sig med sin Lillian och sa att det som kändes sorgligt var att de aldrig hade kunnat försöka att skaffa barn. SÅ vill man ju inte känna när man är 70.

Herregud vilken massa grejer att tänka på en måndagsmorgon. Tur att det bara är fyra dagars vecka den här veckan.