När vi flyttade in i huset för ett och ett halvt år sedan var jag lite halvloj ifråga om trädgården. Tyckte iofs att det var trevligt att kunna gå ut direkt (eftersom vi flyttade från lägenhet i höghus där man var tvungen att ta hissen för att komma ner på gården) men inte så mycket mer.
Förra sommaren hade jag en del planer men mest lite småpul, vi satte lite potatis och vi klippte ner en hel del av de vildvuxna träden och buskarna.
Men 2010 - Hjälp. Jag har nya projekt hela tiden, jag röjer, jag rensar ogräs och jag planterar. Vi har drivit upp tomater inomhus och satt sockerärtor, rödbetor, rädisor och kryddörter direkt i utelandet och jag har små blomplanteringar både här och där. (Fast jag har sagt till mig själv att aldrig bli så, för jag avskyr småplottriga planteringar).
Och det är så himla skönt! För det innebär att jag tänker på något annat än avsaknad av barn och när jag börjar tänka på barnlöshet så känns det symboliskt så bra när små små frön faktiskt verkar kunna gro hos oss:)
Jag har blivit likadan! Har aldrig varit särskilt trädgårdsintresserad tidigare, men nu är jag värsta odlaren. Det är en sån tillfredställelse att se att man faktiskt klarar av att driva upp stora fina grönsaker från små, små frön :)
SvaraRaderaEn väldigt bra terapi är det i alla fall!
Jag har ingen trädgård tyvärr, men odlar i krukor i lägenheten och det är så roligt när sakerna kommer upp. Jag har till och med lyckats rädda två stackare som jag huggt av rötterna på och det har min man fått höra både en och två gånger.
SvaraRadera