Förväntningar i luften

Vi har aldrig fått så många middagsinbjudningar som under de senaste veckorna. Var och varannan dag är det någon kompis som ringer och undrar om vi inte vill komma på middag, kräftskiva etc. Det är ju säkert bara ett utslag av att folk är tillbaka från semestern, men jag är paranoid och tror att de bara vill uppdatera sig på barnstatus hos oss. Jag tycker alltid det blir så tyst och tryckt när frågan "Vem kör" dyker upp.

I förrgår ringde en bekanting jag inte pratat med på ett halvår och bjöd in oss till kräftskiva. Jag känner själv att jag blev stel och konstig i samtalet för jag tyckte mig hela tiden ana förväntningen i luften. På ett halvår skulle vi ju ha kunnat blivit gravida så det syns. Som att hon väntade på att jag skulle "berätta" men det finns ju ingenting att berätta!

"Hur är det med er då, vad gör ni?" "Vi bygger trädäck" Det är så futtigt, INGENTING händer ju i vårt liv.

Det där stora viktiga (som det här paret var med om redan för ett år sedan) händer inte oss utan vi tar hand om våra tomater, vi bygger trädäck, vi renoverar och vi försöker låtsas att vi mår bra och är lyckliga när vi båda har varsitt stort hål i hjärtat som bara växer. Men det säger man liksom inte till någon man inte pratat med på 6 månader.

Man kan ju fråga sig vad det är för kompis man inte har pratat med på 6 månader. Det var ett roligt par vi gärna umgicks med fram till att de glädjestrålande berättade om graviditet i början på 2009. Sen har det bara varit jobbigt att umgås med dem och det blir bara jobbigare. Så jobbigt så jag har bestämt mig för att jag tar inte kontakt. Ringer de träffar vi dem självklart om vi kan, vi hade ju jättekul tillsammans innan de blev med barn. Men vi ordnar ingenting för det är enormt jobbigt att höra om hur fantastiskt det är att ha barn.

Det är den typen av bekantskaper jag tycker är värst, de jag inte har berättat för. De som vet frågar inte för de vet ju att vi jobbar på det och att de i sinom tid får reda på en ev förändring. Förväntan finns inte där längre. Men de som inte vet är ett h-e att prata med. Jag vill inte förlora kompisar p g a det här, man tycker att man borde kunna prata om annat än barn, men DERAS barn är ju hela tiden med och åskådliggör vad det är vi inte har " skaffat" än. Och av någon anledning verkar många föräldrar tro att de de känner som inte har barn inte har förstått det fantastiska med barn utan måste frälsas.

Som att vi frivilligt har valt detta. FAN de skulle bara vet hur ofrivilligt detta är. Men det är ingenting man berättar om på en kräftskiva va?