Och jag väntar....

Det har inte kommit något mer rosa sen torsdag kväll. Under lördagen högg det till i magen igen då och då, lite som det gjorde veckan efter att jag plussat. Jag är i valet och kvalet om jag ska ringa gyn-akuten och låtsas att det gör ont på bara ena sidan och därmed få ett VUL.

Samtidigt har jag ingen lust att sätta mig på gynakuten i timmar när det varken gör ont eller kommer blod. Dessutom är jag rädd för vilken behandling man får. Vad jag har läst är de inte jättetrevliga mot rädda första-gångs gravida.

Å andra sidan är min värsta skräck att jag går och tror att jag är gravid ända fram till VUL på CvL. Att ligga där förväntansfull inför att se hjärtat slå och få tillbaka ett stenansikte: "Det finns inget foster i livmodern-det måste vara en ofostrig graviditet/utomkvedshavandeskap"/"Det slår inget hjärta"/"Fostret är för litet för vecka 9+1"

Och samtidigt: De flesta graviditeter går bra. Det har inte kommit något mer blod. Det onda är jämnt fördelat över magen. det spänner fortfarande i brösten. Kanske var det bara något litet blodkärl som hade spruckit. Kanske är huggen bara växtvärk.

Som allt annat inom IVF så är det väntan som gäller. Väntan och oro, fast jag försöker tänka positivt.