Om oro

Efter VUL var jag jublande glad och säker på att NU, NU var det säkert. Nu har det gått nästan två veckor sedan vi såg hjärtat slå och jag har börjat oroa mig igen. Fast jag egentligen inte har någon anledning. Jag har inte ett något blod, jag har bara växtvärksont i magen. Brösten ömmar till och från och illamåendet kommer och går.

Jag oroar mig inte riktigt så mycket som innan VUL men ändå finns en gnagande oroskänsla. Framförallt så får jag dåligt samvete när jag berättar om graviditeten för någon:
Var för några dagar sedan tvungen att bestämma mig om jag vill aktivera mig i en förening under våren. Det vill jag inte, för jag vill inte binda upp mig till något när jag inte har en aning om hur jag kommer må. Men istället för att skylla på jobbet hör jag mig själv säga "För jag är gravid". Och jag blir helt kall, som att jag inte riktigt har rätt att säga det, som att jag utmanar ödet, som att jag vet ju faktiskt inte säkert att jag kommer vara gravid även i vår. Fruktansvärda tankar.

I helgen, när min mamma köpte garn till en sjal hon ska sticka, skämtade jag med henne om att mormor faktiskt ska sticka små koftor. Och så blev jag kall igen. Som att jag ropat hej för fort och tagit ut en seger jag inte är berättigad till.
Och när jag sa till K att "tänk nästa år vid den här tiden, då är det du som får en slips på fars dag". Samma känsla av att inte ha rätt att säga det. Att jag inte ska vara så jäkla säker för allt kan hända.

Så osäker är jag så jag inte ens vill berätta för någon av våra vänner när vi har passerat v 12+0, trots att det ju är då de flesta berättar. Helst vill jag göra rutin-UL också. Det är nästan så jag funderar på att säga att jag vill göra KUB test till barnmorskan. Det vill jag inte, för vad skulle man göra med vetskapen om en förhöjd risk för Downs syndrom? Vi har kämpat så länge för det här barnet, lever h*n och är förhållandevis frisk så är jag nöjd. H*n må ha Downs syndrow men då lär vi oss leva med det. Jag skulle vilja göra KUB bara för att få en möjlighet att se bebisen igen innan jag berättar för någon. Vet dock inte om vi hinner med det. Vi har ju inte tid hos BM förrän vecka 11+1.

Jag vet ju att man aldrig kan vara säker. Så varför lägger jag tid på den här oron? Det är som att jag inte vågar lita på att det faktiskt är vår tur nu. Att jag faktiskt får vara glad nu. Att jag har väntat länge nog nu på att få barn. Att jag får drömma mig bort bland söta sparkdräkter och barnvagnar och mobiler att ha över skötbordet. Att det faktiskt är jag som ska få ett barn i maj. Att jag och K om mindre än sju månader äntligen ska få se och träffa en blandning av oss två.

Kanske ska börja med att köpa en gravidtidning. Det har jag inte vågat, har bläddrat lite i några men sen rakt bestämt mig för att det är bättre att köpa Amelia. Trots att det faktiskt är inspiration till snygga gravidkläder jag vill läsa om, inte smaldieten gå ner 5 kg i vikt på en vecka....