På andra sidan bordet

Igår satt jag för första gången på "andra sidan" bordet av graviditetsbesked. Jag var ute och åt med en av de tre kompisar jag har som inte har barn.

Den här tjejen är fyra år yngre än jag, men har alltid varit väldigt inriktad på att skaffa barn innan 30, helst innan 28. Och hon hade förutsättningarna: Gifte sig med en kille hon varit ihop med i 10 år när hon var 26 och sen satte de igång att försöka få barn. Dessvärre (dessbättre?) kom de på efter ett halvår som gifta att de två inte var en bra idé. Och dessvärre/bättre hade det inte blivit några barn under de där 6 månaderna.

I vilket fall är hon singel nu och väldigt långt från att få barn innan 28 (eftersom hon redan har fyllt det för flera månader sedan).

Hon är den första jag berättade att vi försökte få barn för. Och hon har fått beskrivningar om IVF ångesten flera gånger. Och igår kunde jag alltså äntligen berätta för henne att "jag är gravid nu!" Men det var ingen glad min som mötte mig på andra sidan bordet. Och jag förstår henne. Hon har egentligen längtat längre efter barn än jag och så sitter jag där och är gravid. Jag känner så väl igen den känslan och jag ville liksom trösta henne. Men vad finns det att trösta med?

Jag är fullt övertygad om att hon inte kommer vara 33 (som jag kommer vara) när hon får sitt första barn. Men just nu så är ju barn så långt borta för henne. Och det är MÅNGA år tills hon är 30 eller 31 eller 32 eller när hon nu får sitt första barn och hon känner inte ens pappan än. En stark längtan någonstans i en avlägsen framtid.

Det var en konstig känsla. Jag är så glad och det som gör mig så glad är så hemskt för henne. Jag bävar för att berätta för en annan av de där tjejerna utan barn. Hon är äldre än jag och gifte sig som den första av mina kompisar, sen skiljde hon sig också efter 6 månader och sen dess har inget gått hennes väg. Och nu är jag den sista i gänget vi umgås i som ska få barn och hon är fortfarande singel...

När vi väntade och längtade efter en graviditet tyckte jag att det var ok att få ett graviditetsbesked när det visade sig vara genom IVF (för då fick jag reda på att det paret hade fått kämpa som vi och då var det ju liksom förtjänat). Men för den här tjejen tror jag att det är skitsamma om vi har kämpat eller inte. K och jag är gifta och vi ska ha vårt första barn. Det är liksom där HON skulle varit för fem år sedan. Och återigen hon är ju singel. hon vet inte ens vem pappan till hennes framtida barn är, eller hur han ser ut.

Man tror att det ska vara underbart att vara på andra sidan bordet. Men det gör ont i mig att jag inte kan trösta. Att jag har gått igenom de här två åren och ändå bara kan säga "jag förstår att du är avundsjuk/avskyr mig/tycker att världen är orättvis, jag finns här om du behöver prata" men sen inget mer.