Hormonmonster

Jag var jättetrött igår kväll. K gick och la sig samtidigt som jag men låg och blippade på sin nya telefon med sänglampan tänd. Jag lyckades somna ändå, men vaknade 15 minuter senare av att sänglampan fortfarande lyste. Och jag var så ARRRRRGH på honom! Har ingen aning om var all ilska kom ifrån men arg var jag.

Stackars karl! Som tur var lugnade jag ner mig efter ett tag så vi somnade inte osams.

Imorse bad jag om ursäkt för mitt konstiga beteende bara för att tre minuter senare höra mig själv fräsa åt honom för att han ska ha sylt i yoghurten också (förutom banan och russin).

Man kan ju tydligen bli konstig i humöret av graviditeten men jag trodde att man iaf själv tyckte att det var berättigat. Nu är det mer som att ett hormonmonster är jättegrinigt och det är först efteråt jag fattar att monstret är jag.

Tur vi har överlevt nedregleringsmonstret, fortfarande är inte det här någonting mot hur det var där i augusti....