Konsten att inte oroa sig...

När jag lägger mig i soffan och kollar på tv på kvällarna brukar det dröja ca 20 minuter innan jag känner en liten spark.

I måndags och tisdags hände dock inte detta, igår började jag bli orolig så jag buffade och puffade, sprang upp och drack vatten, men ändå - inget. Till slut la jag mig på t o m på magen och tyckte att jag kanske anade något litet, men inget jättetydligt. Samma sak när jag la mig i sängen lite senare på kvällen.

Det var med andra ord en mycket orolig sömn jag hade i natt. När jag hade gått min sedvanliga rond till toan mitt i natten tyckte jag iofs att jag kände EN spark, men inget mer och definitivt inget gensvar på mitt puffande tillbaka, som det har varit de senaste veckorna.

Hela dagen har jag gått och känt efter, funderat om jag ska ringa förlossningen eller inte och vad jag i så fall ska säga för att de inte bara ska tycka att "äsch det där är inget". Vid lunch fick jag en chans att lägga mig ner och shit vad glad jag var när jag kände rörelser efter en kvart och mycket rörelser dessutom.

Nu har jag hunnit googla en del under dagen också och det verkar som att de allra flesta bebisar har lugnare och livligare veckor och dagar i magen och det är ju lugnande nu, när jag för inte så länge sedan kände bebis. Men när man börjar fundera på om rörelserna har förändrat sig de senaste dagarna och tycker att man inte känner något och inget av de klassiska knepen hjälper och man googlar alla möjliga hemskheter, DÅ hänger man bara upp sig på att från vecka 26 ska man känna bebis flera gånger per dag.

PUST! På något sätt tror jag att det kommer bli lättare när bebisen kommer ut och man kan se henne eller honom och han inte ligger där gömd i magfett och fostervatten.