Kusin vitamin

Vi var på middag hos svärmor i helgen och fick reda på att Ks bror ska få ytterligare ett barn, i augusti. De har redan två stycken (en som blir fyra om en och en halv månad och en som blir två i oktober i år).

Jag är så glad för vår bebis, men när Ks bror berättade den "glada" nyheten kunde jag inte ens förmå mig att säga grattis. Det är som att taggen från barnlösheten fortfarande sitter kvar. För jag tycker det är orättvist. Orättvist att Ks bror har så lätt att sprida sina gener vidare (som dessutom är fula och våldsamma, om man tittar på hur han själv är/beter sig) och orättvist att vårt fantastiska mirakel inte kommer få vara minst och mest bebis på den sidan av familjen i kanske ens två månader.

När nyheten hade lanserats blev det konstigt tyst (för K sa inte heller grattis direkt) och då klämmer kära svärmor i med "tänk vilken utdelning va, antalet barnbarn fördubblas under loppet av två månader". Jag ville bara ställa mig upp och skrika åt kärringjäveln att vårt barn är ingen jäkla fördubbling av några barnbarn. Vårt barn är unikt.

Stämningen blev inte lättare för det så Ks bror säger "tänk vad kul med kusiner som är jämngamla..." Och jag känner bara Nej! Jag ser inte att två månader mellan barnen kommer göra att de automatiskt har kul ihop. Allt jag ser är att det kommer jämföras "Sitter er än?, Pelle har suttit i en månad". Dessutom kommer deras yngsta vara lite drygt ett och ett halvt när vår bebis föds. Är det en sådan himla stor åldersskillnad så de inte kommer ha kul ihop? Ks bror beter sig som om deras andra barn är i skolåldern, men deras yngsta kommer ju fortfarande ha blöjor när lillbrorsan kommer.

Och så kan jag inte låta bli att räkna bakåt och inse att de började försöka ungefär när vi berättade att vi ska ha barn (För naturligtvis var han tvungen att berätta att det hade gått direkt). Och jag tycker att de hade kunnat ge oss och vårt barn några månader i centrum. Ok att mamman i den familjen är 38, men alltså de har redan två barn, de har inte haft några problem att få de andra två. Varför var de tvungna att pusha så? Jag förstår att man inte planerar sina barn utifrån hur ens syskon får sina men jag tycker ändå att de hade kunnat ge oss några månader. De vet ju hur vi har kämpat för den här bebisen.

Och så är jag så sur på svärmor. När vi berättade att vi skulle ha barn då trumpetade hon ut det direkt till Ks brorsa, det här har hon hållit käften om i flera månader. OCH den senaste tiden har hon varit hemma hos oss och pratat om min graviditet och min mage och vad som väntar nu och liksom fått mig att tro att vårt barn är unikt och den stora händelsen det här året. När hon hela tiden har vetat att hon kommer få ytterligare ett barnbarn väldigt tätt inpå. Jävla kärring.

Kanske vore det skillnad om man kände att Ks brorsa har koll på sina andra två barn, så att det är läge för ett barn till. Men han har verkligen inte det. Han var på middagen själv och hela tiden var det kaos på ett eller två sätt runt något av hans barn. Vilket jag kan förstå, det blir ju kaos runt barn. Det jag inte kan förstå är att han HELA tiden beklagar sig om det. Om och om igen när han får torka mjölk eller trösta eller byta blöja "Jag orkar inte mer nu". Nähä, men skaffa inte ett barn till då när du uppenbarligen inte "orkar" med de två du redan har.

Jag ringde min mamma och grät och hon sa "men för oss är ju ert barn helt fantastiskt" (för på den sidan är det första barnbarnet) och då grät jag lite till. Över att jag inte bara kan släppa och vara glad över vårt barn, över att det bara är 71 dagar kvar till BF idag och över att jag bryr mig så mycket om vad som händer på den sidan av familjen, när vi faktiskt har lyckats med ett mirakel.

När ska man bara acceptera att världen är orättvis och sluta gråta över det?