Rädsla

De flesta av mina vänner har redan ett eller två barn och bland det första de frågar när jag berättar att vi ska ha barn är: Hur känner du inför förlossningen?

Min största oro är verkligen inte förlossningen, eller att det ska göra ont utan att vi verkligen ska lyckas ta oss till förlossningen. Alltså att inget hemskt händer med bebisen innan de här fyrtio veckorna tar slut.

Jag vet inte hur många gånger jag har fått mota bort scenarior om ett för tidigt fött barn som inte överlever utanför livmodern, hjärtan som plötsligt slutar slå och att bebisen bara somnar in i magen. Det är fruktansvärda tankar och jag skulle önska att jag bara kunde koppla bort dem och NJUUUUUUUUUTA av det som är nu.

Jag tror att den här barnlöshetscirkusen har fått mig alldeles för medveten om att oförutsedda saker händer. Fruktansvärda saker som bara en minoritet av befolkningen tvingas tackla kan hända även oss. Och till viss del är nog mitt försvar mot detta att föreställa mig det, att liksom förbereda mig. Fortfarande får jag dåligt samvete som att jag tar ut något i förväg när K och jag pratar om vad som kommer hända i juni.

Fast till viss del är det kanske bra, jag verkar inte ha någon förlossningsrädsla alls, till skillnad från vad jag kan tolka under ytan av många av mina kompisars frågor och berättelser. Är det vanligt att ha det? Jag resonerar lite som så att barn har fötts i alla tider och både mammor och barn har överlevt långt långt innan det fanns den avancerade sjukvård vi har idag. Jag kanske är naiv men jag litar verkligen på att allt kommer gå kanon dels för att min kropp vet vad den ska göra, dels för att skulle den kortslutas någonstans finns det kunnig personal runtomkring som hjälper till.