Bedövad

Tack vare IVFbloggar har jag hittat massor av andra IVF bloggar och känner mig inte fullt så ensam i det här. Något jag är riktigt glad och tacksam över och samtidigt är det som att mina känslor över att vi inte får barn är bedövade och nästan som borta.

Jag har inte gråtit och snorat okontrollerat över detta sedan i slutet på januari. För sex månader sedan grät jag vid mens, grät vid ägglossning, grät vid de mest konstiga tillfällen. Då hade vi inte ens fått en diagnos! VI var fortfarande inom det "normala" året.

Det är som att tårarna är slut, som att det bara finns ett stort svart hål i mig nu, där jag tidigare hade känslor för vår barnlöshet.

Det är skönt på ett sätt, men samtidigt känns det inte sunt, som att jag sopar känslorna under mattan.

Är det för att skydda mig själv? Har jag "lärt" mig stänga av känslorna? Jag vill ju inte bli en känslokall robot av det här.