Vår historia part III Alla andra blir gravida

När vi hade försökt i tre månader dök det första graviditetsbeskedet upp. Det var L som skulle ha barn. Med graviditetsradarn på högspänn redan från oktober hade jag misstänkt det när hon inte skulle dricka någon drink under en utekväll men i slutet på december kom alltså bekräftelsen.
-Gick det fort, frågade jag, tänkte att de kanske hade försökt i de där "normala" 7 månaderna
- Ja, jag hann bara få första mensen efter pillerstopp och den var ju jättekonstig och bla bla bla... Jag hade redan dragit bort i tankarna och insåg att de hade börjat när vi började men fick bingo på första.

Tre veckor senare var det nästa som berättade att de var i 12:e veckan, för dem hade det tagit 4 månader. Ok tänkte jag, det är där vi är nu. Snart händer det säkert!

I januari kommer nästa. De har förvisso redan ett barn men "man blir ju inte yngre direkt". Jag VEEEEEET ville jag skrika, vi försöker ju! Fast det gjorde jag såklart inte istället höll jag god min och sa grattis.

Det värsta beskedet var när Ks lillebror (som redan har en nästan 2 åring) annonserar att de ska ha ett barn till. Jag har haft svårt med hur upphöjt och Jesuslikt deras lilla son ska behandlas (han är första barnbarnet på båda sidorna) och hur fantastisk han är och tänkt att vi kommer i alla fall hinna få vårt första innan deras andra kommer. Men så är de alltså gravida igen och farmor (Ks mamma) är jättespänd och ska diskutera med oss att de ska ha en till. Vad svarar man på det? Man vill skrika Vi försöker också, vi är inne på 7:e månaden nu! Vi vill också ha! Det är för f-n orättvist att de som redan har en söt unge ska få en till så lätt! Jag vill inte diskutera det här med dig för jag är AVUNDSJUK på dem!

Men istället ska man hålla god min och tycka att det är spännande och delta i den allmänna lyckan. Vem vet det kanske får oss inspirerade till att också skaffa barn?