Avundsjuk igen

Två av mina vänner med förväntade nedkomster i juli respektive augusti har tidigare klagat på sina jobb. Båda två har dessutom uttryckt att de inte förstår varför man ska ha barn och hur man vet att det är dags att skaffa de där barnen som förväntas när man inte känner något sug.

Den ena har fortsatt på ett vikariat fast det inte är det hon vill göra. Men istället för att göra något åt situationen och söka ett nytt jobb blev hon med barn. (För det blir man ju lätt som en plätt, bara man vill)

Den andra avskyr sin chef, en av sina arbetskompisar, stressar ihjäl sig och tycker att situationen är allmänt pissig. Istället för att söka ett nytt jobb blev hon med barn (För det är ju plättlätt)

Jag är en bitterfitta så jag dömer dem. Hur kan man välja att skaffa barn istället för att göra något åt sin situation? Det vore skillnad om jag visste att de alltid har längtat efter barn, att de är extremt barnkära och barn är en del av livet de också vill åt. Då kan jag förstå att de inte börjar med att göra något åt sin jobbsituation utan blir med barn för att säkerställa att det blir något innan de blir för gamla. Men så är det alltså inte. Istället känns det som att de skaffar (ja, för i deras fall är det verkligen skaffar som gäller) barn för att få ett års andningspaus i vardagen. Som att det är ett års semester de går och väntar på. Men vad tror de att de kommer tillbaka till? Deras arbetssituation ändras ju inte under detta året, de kommer ju komma tillbaka till samma skit. Det är ju inte som att man lättare får det jobb man vill ha när man har barn.

Ja, jag är avundsjuk. Ja, jag tycker att jag har tänkt igenom livet före och efter barn bättre än dem. Ja, jag tycker att jag är mer värdig att få barn än dem.

Jag vill också bli med barn