Längta barn

Jag har alltid vetat att jag vill ha barn. Första gången "jag vill också ha" slog mig var jag 18 och fick hålla en av mammas kompisars bebisar. Hon var som en liten liten avbild av en större människa och jag blev varm inombords bara av att titta på henne medan hon låg i min famn och sov.

När jag träffade K var han väldigt tydlig med att han ville ha barn. Jag bromsade, tyckte att vi skulle lära känna varandra ordentligt, tyckte att jag måste lösa min jobbsituation, tyckte att vi måste prova på att bo ihop först. Sen slog längta-barn-känslan ner i mig som en blixt, jag lät någon månad gå för att verkligen landa i den och sen sa jag till K att nu vill jag också.

Det är möjligt att folk som ser mig utifrån inte förstår att jag också vill ha barn för jag är inte den som frågar om jag får hålla. Mest för att jag är rädd att tappa och framförallt att verka fumlig.

Det senaste året har det dessutom blivit ett yttre försvar, jag vill inte känna den där känsla jag kände som 18-åring just nu, för då kommer allt brista för mig. Jag kommer börja snörvla och gråta och sen bara bli till en våt hög och det lär ju varken bebis eller bebis föräldrar bli så lyckliga av.

Men gud vad jag längtar efter en egen liten bebis, efter en liten som är en blandning av mig och K. En liten perfekt minikopia av en människa som jag ska ta hand om och ge de absolut bästa förutsättningar till att växa till en större människa.