Vräka ur sig galla

Idag käkade jag lunch med en av de gravida vännerna.

Hon var den andra kompisen jag berättade för om vårt IVF, inte för att vi står varandra så enormt nära utan mer för att jag tänkte att hon skulle förstå eftersom hon var 35 när hon fick sitt första barn och därför rimligtvis hade funderat över fertilitet och liknande.

Dessvärre förstod jag en månad efter mitt berättande att medan jag satt och vräkte ur mig hur ledsen jag blev över alla som blev gravida till höger och vänster så satt hon och tryckte på sin stora nyhet: hon var gravid med barn nr 2!

Nu träffades vi för lunch idag och såhär i efterhand känner jag att jag återigen satt och spydde ut all min galla. Inte över henne utan mer över hur ledsen jag är att vi inte får barn naturligt, hur orättvist det känns med alla som blir gravida och inte vi, men det var ju hon som fick sitta och ta emot allt.

Jag får skuldkänslor att vi inte grävde lika mycket i hennes gravid-lycka som i min IVF-olycka och samtidigt var det så skönt att få prata av sig med någon annan än K. Och det är ett sånt enormt steg att berätta för någon så nu när jag har gjort det vill jag bara prata prata prata. När jag väl sätter igång är jag som ett vattenfall. Det bara forsar ord och känslor ur mig. Men det blir ju en skev kompisrelation, när allt bara fokuseras kring den ena partens olycka.

Det har fått mig att tänka, man kanske inte ska berätta för alla utan hålla vissa utanför för att på det sättet slippa att allting handlar om IVF. Jag är ju samma person fortfarande bara det att mina tankar just nu fokuseras enormt mycket kring en enda sak. För att fokusera på annat är det kanske bra att inte alla vet.