Lätta steg!

Idag kom på mig själv med att för första gången på mycket länge kunna tänka på en gravid kompis utan att bittert börja ifrågasätta varför just hon och inte jag. Istället blev det en liten lätt ryck på axlarna och ett krasst konstaterande att that's life

Inte vet jag om det beror på att alla mina vänner som skulle kunna tänkas vara gravida har visat sig vara just det (utom en, men hon kommer nog ut om två månader) och att jag nu har hunnit bearbeta det. Svära tungan blå över all världens orättvisa som har drabbat just oss och inte dem och grävt ner mig i svart avundsjuka och spydiga kommentarer om deras brist på tajming/engagemang/verklig önskan om barn.

I vilket fall är det skönt, som en sten som lyfts från axlarna. För säga vad man vill om bitterhet och avundsjuka och självömkan men Hilfe vad mycket energi det tar att gråta...

Eller så är det sprayen som äntligen börjar kicka in. Livserfarenheten av en 60-årig klimakteriekvinna har tagit över den stressiga 30+ aren!