Tänk att få säga "Jag är med barn"

Tänk om vi hade blivit med barn naturligt. Efter några månaders försökande såg vi det där plusset på stickan, jublade, kramade om varandra och fylldes av underbar förväntan inför vårt underverk. Och vi delade en hemlighet, vi höll det hemligt i 12 v tills faran för missfall var över och då kunde vi överraska med att nu ska det bli barn.

Vad skönt och vad aningslöst det måste vara för dem som får uppleva den känslan. Bara ren och skär lycka över att "Jag är med barn".

Just nu känns det bara oöverstigligt att detta dagliga och kvällsliga sprayande ska övergå i sprutande som ska (förhoppningsvis) resultera i externt äggplock och extern befruktning och tillbakasättande. Hela den där processen som naturen har ägnat miljoner år att finslipa måste vi göra själv med konstgjorda hormoner och hjälp av läkare.

Jag kan inte hjälpa det, jag är avundsjuk på dem som inte behöver kämpa, som inte behöver tänka mer än nu slänger jag p-pillren och sen har naturen sin gång.

Varför ska just vi behöva uppleva det här?

Jag är så glad att jag har träffat K och att just han vill dela livet med mig. Men jag vill ha barn med honom också. Varför ska det vara en sån kamp?