Jag ringde och berättade för mamma på kvällen när vi kommit hem från VUL. Hon blev alldeles chockad, jag hade liksom lurat i henne att vi var i ruvarperioden och pappa började gråta i bakgrunden.
Det är härligt att få säga något så fantastiskt till några man älskar.
Mamma sa om och om igen, "mest är jag nog glad för er skull", men efter ett tag började hon prata om han nu får hon ju faktiskt tänka som en mormor och tänk när hon kan berätta på jobbet. Så jag tror nog att hon var rätt glad för sin skull också. Tror att hon har haft det rätt trist på jobbet, där många kollegor är i hennes ålder och har fått både tre och fyra barnbarn som de gärna pratar om. Tänk vilka ringar av olycka den här barnlösheten har gett!
Sen pratade vi lite om vår VUL och hon sa "Ja, när jag väntade barn då fick jag inte göra ultraljud, bara med sista"
"Men var du inte orolig då" hör jag mig själv fråga (Konstig fråga från någon som mig, som är lugn som en filbunke;)
"Nej, blev det missfall så blev det det och annars blev det barn"
Nu är hon förvisso en sådan lyckligt lottade person som tre gånger har blivit med barn direkt hon har velat, men det fick mig att tänka till lite. Jag ska nog anamma 70-talssynen på det här med graviditet lite mer. Lite mer fokus på att det kommer gå bra och mycket mindre tankar om vad som kan gå åt helvete.
Informationssamhället är förvisso bra för snabba faktakollar och uppdateringar, men man kan googla sig olycklig också...
Optimera din smådelstvätt
1 månad sedan
Åh vad härligt att äntligen få berätta för föräldrarna!
SvaraRaderaEn kollega berättade häromdagen på jobbet att hon ska bli mormor och riktigt lös, och då förstod jag nog vilken lycka det var för min mamma när hon fick berätta för sina kollegor.