Fest

I lördags var vi på fest för första gången på rätt många veckor och jag tänkte att det var ett lämpligt tillfälle att berätta att vi väntar barn för den delen av bekantskapskretsen.

Jag har längtat efter tillfället och jag har flera gånger spelat upp mina samtal i huvudet. Framförallt hur jag ska få in att det här är ett barn vi har kämpat för i över två år och att alla inte får barn så lätt. Lite bitterfittigt sådär, som för att i förtäckta ordalag säga till de värsta barnhetsarna att jag har mått dåligt av deras kommentarer om när vi ska skaffa barn.

På festen sa jag att vi ska få barn i slutet på maj och sen stannade jag där. När jag väl hade sagt att jag ska bli mamma behövdes inget mer. Längtan efter att knäppa okänsliga människor på näsan försvann i samma stund JAG fick berätta en glad barnnyhet. Det räckte alldeles tillräckligt att det här känns lite mer på riktigt för varje vän som får veta att vi väntar barn. Mitt behov av att informera hela världen att jag har blivit sårad av deras kommentarer och att det inte är så lätt för alla att få barn verkar borta. Och det var så skönt! För säga vad man vill om att vara en bitterfitta, men det äter både tid och kraft.

Fast jag såg till att inte prata alltför mycket om min graviditet under festen och att leda bort samtalet från den när vi hade konstaterat faktumet. Dels för att jag faktiskt tycker att man även som gravid fortsätter vara sitt vanliga jag också och följaktligen har en hel del andra intressen. Men framförallt för att det var en stor fest, med andra närvarande, i vår ålder och någon av dem kanske var just där K och jag var för ett år sedan. Då vill jag inte vara den som förstör festupplevelsen för dem genom att högt och ljudligt BARA prata graviditeter och vara den där gnagande rösten som påminner t o m på fest att allting inte är riktigt så som man vill ha det.