Humörsvängningar

Jag har inte haft några särskilda humörsvängningar hittills under graviditeten (jag har frågat K också och han håller med;). Inte ens när jag kom till vecka 20, som enligt "experterna" ska vara inkörsporten till graviditetshäxan.

Men under den senaste veckan...ujujuj.
Det började i helgen när jag fick för mig att värma den färdiggjorda hollandaisesåsen i plastburk över de redan tända värmeljusen. (Fråga mig inte varför jag kom på den "smarta" idén, det är inget jag har gjort tidigare, eller kommer försöka igen...)

Jag sitter vid bordet, med burken över värmeljuset och rör och tänker "nu börjar den nog bli lite ljummen, smart idé det här" precis då går K fram till mig och jag hör ett fräs nerifrån värmeljuset. Naturligtvis har burken smält och såsen har börjat droppa ner i ljuset. K skrattar så han gråter och till en början skrattar jag också, sen slår allt helt plötsligt om och jag börjar gråta. Över att min hjärna verkar ha tagit semester, över att burken har gått sönder, över allt och inget. Och jag känner hur jag liksom resonerar med mig själv att det inte är något att gråta över och ändå fortsätter jag vara ledsen. K trodde ju naturligtvis att han hade sårat mig med sitt skratt och försökte trösta om och om igen. Men jag kan inte sluta gråta. Helgcirkus!

Igår skulle vi åka och titta på vagn. När jag berättar för K om stället vi ska till säger jag "de verkar mest ha hippa vagnar med små hjul fram, men om vi frågar om lika stora hjul har de säkert några sådana också" och han svarar "vi kan väl titta på alla vagnarna" och jag blir arg så det känns som att blixten slagit ner i huvudet. Över att han inte håller sig till "planen", över att han ändrar sig mitt i vår vagnundersökning. Över allt. När vi hade skiljts åt vid stationen passade jag på att gråta lite över exakt samma saker också. Det slutade med ett sött sms från honom om att han tycker om mig.

Alltså han är lite av en velpotta som mitt när jag tycker att vi har diskuterat oss fram till vad vi letar efter (har gällt allt från soffbord, färg på väggarna, renoveringsordning till nu barnvagn), kan slå om helt och säga "men vi måste ju vara öppen för alla förslag". Men jag har ALDRIG tidigare blivit arg på honom för det, tvärtom har jag tänkt att det är ett bra komplement till min pansarinställning att man bestämmer sig för en grej och sen kör man på den.

Tidigare har jag tänkt, när jag inte verkar ha fått sådana där gravidhumörsvängningar hittills under graviditeten att myten om skrik och skäll under förlossningen inte heller stämmer in på mig. Men jag är inte helt säker på det längre....