Kontroll

När rörelserna i min mage har blivit svaga som i onsdags gör jag mig alla möjliga hemska föreställningar om att bebisen i magen har dött. Jag vill så gärna titta in i magen och se vad som händer, ha koll på vad bebisen gör, varför jag inte känner något och se till så att inget händer med den. Sedan jag passerade vecka 29 har jag t o m tänkt: kan de inte bara plocka ut honom/henne för tidigt. Även om det är en liten sparv som kommer ut litar jag så mycket på förlossningsvården i Sverige, så det känns tryggare än att ha kvar den lill* i magen, där jag inte vet vad som händer.

Och det är helt uppåt väggarna sjukt. Sannolikheten för att ett barn dör i magen efter vecka 28 är 4/1000 förlossningar. Sannolikheten att ett barn som fötts i vecka 30 inte överlever är mindre än 10 procent. Det är otroligt mycket fler barn än den där 4 promille barn som dör i magen. Men ändå tänker jag alltså ibland att det skulle vara bättre om bebisen bara kom ut. Det är naturligtvis av helt egoistiska skäl. Då skulle jag se bebisen och känna att jag har kontroll (eller iaf att läkaren har kontroll). Känslomässigt sätter jag alltså mer tilltro till modern prematurvård än till att min kropp och bebisen under de här sista månaderna lyckas med exakt det miljarder människor har lyckats med under de senaste 200 000 åren. Trots statistikens mycket tydliga språk.

När bebisen väl kommer, vem tror ni kommer vara vaken hela första natten för att kontrollera att h*n verkligen andas?