6 dagar över tiden

Sjätte juni - 6 dagar efter bf. Undermedvetet var det här mitt "absolut sista dagen det lär sätta igång"-datum. K kom tydligen 6 dagar efter BF, jag kom 10 dagar före mitt, så genetiskt borde vår Drutt inte kunna ärva något senare än så. Men tydligen fungerar inte genetiken så för här händer INGENTING.

Och jag är på dåligt humör. Igår låg jag och grät på morgonen. K försökte trösta mig, men vad ska han trösta mig med? Det är ju en skitfånigt att gråta för att man gått några dagar över tiden. När jag grät medan vi var ofrivilligt barnlösa fanns det ju en anledning. Det fanns ju en hopplöshet i det. Nu gråter jag för jag vet inte vad: att jag är trött på att gå som en anka, att jag är trött på att se ut som en uppsvälld val, att jag är trött på att vigselringen måste av under dagen, att jag är trött på att svettas av minsta lilla, att jag är trött på att inte kunna sova, att jag är trött på att oroa mig för att bebisen ska dö i magen de här sista skälvande dagarna, att jag är trött på att vänta vänta vänta, att jag är trött på att folk ringer och undrar "om det inte har hänt nåt". Nej för f-n, ni har ju inte fått något sms, har jag lust att skrika till dem.

På onsdag har vi tid att ringa om igångsättning. Jag har insett att det är det datumet jag får fokusera på nu. Men inte alltför hårt. Det verkar ju som att det i värsta fall kan ta två dygn innan förlossningen går igång även efter ett igångsättningsförsök.

Jag tycker vi har väntat tillräckligt nu. Först två år innan vi ens blir med barn och sen en massa extra dagar över tiden. Jag vill inte vänta mer!