Det här var ju lösningen!

Jag har aldrig varit så nära en graviditet som jag var i lördags morse innan jag gjorde graviditetstestet. Faktum är att jag trodde så mycket på detta IVF att jag, när vätskepelare drog förbi plusfönstret utan att bli plus, trodde att det skulle komma lite senare. Om bara någon minut...Jag var ju liksom värd att vara gravid! Det var ju min tur nu. Hela bekantskapskretsen är gravida eller har barn, så det var väl klart att nu skulle vi också få barn.

Det är jobbigt att inse att vi inte lyckades på vårt IVF. Och fast att jag är statistikprinsessan och inser att det var mycket högre sannolikhet att misslyckas än att lyckas trodde jag att vi just i detta fallet skulle tillhöra den lyckliga minoriteten.

Det finns så många som har gjort massor med IVF utan att lyckas, men jag trodde inte att vi skulle vara en av dem. Jag trodde att vår barnlöshet löstes den 1:a april vid ET (!) Jag har aldrig sett oss som det där barnlösa paret i bekantskapskretsen, bara som att vi har haft lite otur med naturen men att det fick sin lösning i och med att vi tog kontakt med läkare och fick artificiell hjälp. IVF var ju liksom lösningen på hela vårt problem! Det är så fruktansvärt tungt att inse att lösningen inte är lösning, att nu måste vi göra om hela proceduren igen och det är inte säkert att det lyckas då heller.

Och jag blir stressad att vi bara har två försök kvar. Som jag förstår de flesta artiklar jag läst i ämnet så funkar det så att lyckas man inte på de första tre försöken så är inte sannolikheten särskilt stor att lyckas på några efterkommande försök.