Föräldrautbildning

Vi var på första föräldrainformationen idag och jag har åldersångest! Två andra par och en ensamstående tjej, alla var två eller tre år yngre än jag och jag känner mig så HIMLA gammal!

Egentligen är det ju en skitfånig grej två eller tre år hit eller dit spelar ju ingen roll för vår bebis, men jag kan liksom inte komma över att det tog oss två år att ens bli gravida. Framförallt som en av tjejerna sa att hon bara jobbat i tre månader efter sin universitetsexamen och sen blivit gravid. Jag känner liksom hur avundsjukehornen växer ut i pannan på mig. Grrr, när ska det gå över?

I övrigt vet jag inte om föräldrautbildningen gav så mycket. Det är som att samma saker mals om och om igen. Hur det börjar, att man ska vänta hemma så länge som möjligt, vilka olika smärtlindringar som finns, att man ska röra på sig under öppningsfasen, att man ska lyssna på barnmorskan och ta hjälp av sin egen kropp under kryssningsfasen och sen är barnet ute (plopp?)

Nästa gång ska det handla om bebisen. Kanske kommer det kännas som lite nytt?

Det roligaste som hände under de där timmarna var nog att Drutten sparkade som besatt i magen, h*n kanske kände att vi var på kurs om honom/henne? Eller så blev jag mer påverkad av förlossningsfilmen än jag vill låtsas om (fick iofs tårar i ögat när bebisarna äntligen kom ut och kom upp på mammans mage) och Drutten kände av det. Ska ha de gosiga ögonblicken som målbild vid värkarna.

Njuta av stunden

Ks bror med sambo och barn var här i helgen och vet ni vad? Det kändes bra! Trots mitt ångestutbrott när jag fick reda på att de ska få ett barn till i augusti (mitten av t o m visade det sig igår) så kändes det bra. På något sätt har jag nog ändå lyckats landa i känslan av att VI, K och jag ska få barn ihop och det spelar liksom ingen roll vad som händer runtomkring oss. Oavsett vad, så är det faktiskt sant att VI ska få det här efterlängtade barnet.

Svägerskan sa flera gånger att det är jättebra att vi är mammalediga samtidigt och kan ut och rulla barnvagn och jag kunde t o m tycka att det nog inte är så dumt ändå. Hon kan göra en del grejer som jag tycker är konstigt med sina barn men faktum är ju att hon ändå har erfarenhet av två tidigare.

Och sen var det lite kul att se Ks brorsbarn springa runt på vår tomt och använda den till lekplats. Det är ju inte direkt som att man själv förstår lyckan av att man faktiskt kan springa runt garaget (Jag har mest stört mig på att vinbärsbuskarna står så trångt till)

Om man vetat då vad man vet nu

Ibland måste jag liksom nypa mig själv i armen. Tänk att det är K och jag som ska bli föräldrar om två månader. Att det faktiskt gick till slut!

Igår pratade vi om hur vi gradvis har renoverat oss igenom hela vårt hus och kom fram till att det är rätt exakt två år sedan vi slutförde vårt hittills största projekt: att ta bort heltäckningsmattan och lacka och måla om trappan till övervåningen.

När vi pratade om det bubblade alla känslor jag hade när jag frenetiskt slipade trappsteg efter trappsteg upp inom mig igen. Vi hade försökt få barn i ett halvår, jag var rätt nedbruten att det inte gick fortare. Jag hade dessutom fått tre graviditetesbesked från kompisar inom loppet av två månader och DÅ ringde Ks bror och meddelade att de skulle få ett andra barn i oktober. Kanske en anledning till att trappan är så energiskt slipad;)

Tänk om jag vetat då att jag skulle sitta två år senare och känna små sparkar mot revebenen. Det hade känts som en lång väntan men jag hade vetat att det skulle gå!

"Vi lyckades på första"

Varför har folk som blir med barn på första försöket ett sånt ENORMT behov av att berätta om det?

Skulle det på något sätt borga för ett mer perfekt barn? Eller är det något slags bevis för att just de två passar så himla bra ihop? Det är biologi för i h-e! Det är samma slags mekanismer som gör att man ibland lyckas i trädgårdslandet och ibland inte. Samma slags slump som gör att ett syskon blir kort och tjock och ett annat lång och smal.

Efter två års kämpande känner jag att inte kan man väl visa sig vara mer lämpad som föräldrar tillsammans än när man faktiskt har tagit sig igenom en riktigt hård kamp för att få det där barnet. UTAN att gå skilda vägar. UTAN att kärleken har dött. UTAN att ha dragit ner varandra i ett nattsvart hål av deppighet.

Jag är nog lite känslig för att jag blir avundsjuk. TROTS att jag är en av de lyckliga som faktiskt har en liten växande krabat i min mage

Jag vill också vara GRAVID!

Tänkte bara säga det... att det är vad jag vill. Känslan kommer över mig skitstarkt när jag upptäckte att jag inte kan boka något möte i november med Kundtjänsttjejen. För då har hon gått på mammaledighet

Nya bebisar

I fredags fick jag meddelande om att min supergravida kompis har fått barn. Jag är glad för hennes skull, att bebisen äntligen kom ut (över 4,5kg!) och att både mamma och barn mår bra. Men samtidigt gör det ont i hjärtat. Jag vill också ju!

Jag kunde inte komma mig för att skriva att jag vill komma och se underverket snart, för jag vet inte om jag vill det.

Det är som att det gör ondare att se riktigt nyfödda än att se de ungar som har hunnit bli något år. Och åldern på barn jag tycker är ok att se har gått upp. Tror att det är för att barn som idag är 13 månader eller yngre är sådana barn som "kunde varit vårt" om allt hade funkat. Jag blir påmind om vår ofrivilliga situation när jag ser dem. Förmodligen samma sak som gör att det absolut svåraste är att höra om nya graviditeter och framförallt nya förstagångsgraviditeter.

"Ni skulle passa så bra"

"Åhh, jag hoppas att det går bra, ni skulle pass så bra som föräldrar" Den meningen har tre eller fyra personer sagt till mig när jag har berättat om vår barnlöshet. Meningen får mig att bittert ångra att jag berättade.

"Ni skulle passa så bra". Varför säger man det till någon som precis berättat om barnlöshet?

Tror de att barn blir till för att man passar bra till att vara förälder? Att spermien och ägget tänker "nähäpp, här kan vi inte förena oss, de här två passar ju inte som föräldrar" För all världens gatubarn, barnhemsbarn, utnyttjade barn, skilsmässobarn och övergivna barn visar ju verkligen att det är exakt den urvalsprincipen ett barns tillblivelse baseras på.
Tror de att vi inte får barn för att vi är osäkra på om vi passar som föräldrar?
Tror de att de tröstar genom att säga det vi redan känner?

Jag tvekar inte på att vi passar bra som förälder. Jag är helt övertygad om att vi kommer vara bra på det (om det någon gång händer). Kanske t o m bättre än flera i vår bekantskapskrets som har fått barn lätt som en plätt, eftersom vi förutom vårt "passande" också har fått oss en rejäl skopa ödmjukhet inför livet och vad det har i beredskap genom den här resan.

Det är för f-n inte där problemet ligger, om vi passar bra som föräldrar eller inte!

Kräftskivan i lördags

Jag satte mig aldrig framför datorn i helgen så jag missade att skriva om kräftskivan.

Det kom två andra par som vi inte kände och som inte kände varandra, men de hade barn. Så de hittade ett gemensamt samtalsämne fort - nere på golvet - medan de lekte med sina barn. K och jag stod uppe i vår vuxennivå, drack välkomstdrink och försökte le. Jag slogs av tanken att inte nog med att man har ett helvete med existentiella tankar för att man inte vet om man någonsin kommer få uppleva föräldralyckan. Dessutom är man utesluten ur 30+ gemenskapen för man vet ju inte hur det är att vara uppe på nätterna, potträna, byta bajsblöja eller vilka majskrokar som är bäst för små barnmagar.

Jag försökte verkligen lösa problemet och gå och prata med den av föräldrarna som inte låg nere på golvet. Men blixtsnabbt gled samtalet in på barn, på att huset man letar efter ska vara barnvänligt, att det är svårt att få dagisplats, att man inte kan renovera för "det lilla livet tar ju så mycket tid".

Måste folk sluta vara människor och bara vara föräldrar när de får barn? Kan de inte köpa ett hus för att de ska få njuta av en trädgård, för att de ska få närmare till jobbet, för att de ska få utlopp för sin hemliga trädgårdspassion?

Dessutom började kvällen riktigt fint, med skämt om att om man redan har två barn då kan man ju inte skaffa en tredje, "för tänk om man får tvillingar, man kan ju inte lämna tillbaka den ena". Spiken i kistan blev när den ena tjejen frågade oss "Har ni barn eller är ni...." och så var det tyst. Vad skulle vi fylla i där? Dumma i huvudet? Oförmögna att förstå det fantastiska i att ha barn? Ofrivilligt barnlösa? Jag ångrar så att jag inte sa till henne "Är vi vaddå?" Istället var jag blixtsnabb med att säga "vi har inga barn"

Aldrig mer!

Förväntningar i luften

Vi har aldrig fått så många middagsinbjudningar som under de senaste veckorna. Var och varannan dag är det någon kompis som ringer och undrar om vi inte vill komma på middag, kräftskiva etc. Det är ju säkert bara ett utslag av att folk är tillbaka från semestern, men jag är paranoid och tror att de bara vill uppdatera sig på barnstatus hos oss. Jag tycker alltid det blir så tyst och tryckt när frågan "Vem kör" dyker upp.

I förrgår ringde en bekanting jag inte pratat med på ett halvår och bjöd in oss till kräftskiva. Jag känner själv att jag blev stel och konstig i samtalet för jag tyckte mig hela tiden ana förväntningen i luften. På ett halvår skulle vi ju ha kunnat blivit gravida så det syns. Som att hon väntade på att jag skulle "berätta" men det finns ju ingenting att berätta!

"Hur är det med er då, vad gör ni?" "Vi bygger trädäck" Det är så futtigt, INGENTING händer ju i vårt liv.

Det där stora viktiga (som det här paret var med om redan för ett år sedan) händer inte oss utan vi tar hand om våra tomater, vi bygger trädäck, vi renoverar och vi försöker låtsas att vi mår bra och är lyckliga när vi båda har varsitt stort hål i hjärtat som bara växer. Men det säger man liksom inte till någon man inte pratat med på 6 månader.

Man kan ju fråga sig vad det är för kompis man inte har pratat med på 6 månader. Det var ett roligt par vi gärna umgicks med fram till att de glädjestrålande berättade om graviditet i början på 2009. Sen har det bara varit jobbigt att umgås med dem och det blir bara jobbigare. Så jobbigt så jag har bestämt mig för att jag tar inte kontakt. Ringer de träffar vi dem självklart om vi kan, vi hade ju jättekul tillsammans innan de blev med barn. Men vi ordnar ingenting för det är enormt jobbigt att höra om hur fantastiskt det är att ha barn.

Det är den typen av bekantskaper jag tycker är värst, de jag inte har berättat för. De som vet frågar inte för de vet ju att vi jobbar på det och att de i sinom tid får reda på en ev förändring. Förväntan finns inte där längre. Men de som inte vet är ett h-e att prata med. Jag vill inte förlora kompisar p g a det här, man tycker att man borde kunna prata om annat än barn, men DERAS barn är ju hela tiden med och åskådliggör vad det är vi inte har " skaffat" än. Och av någon anledning verkar många föräldrar tro att de de känner som inte har barn inte har förstått det fantastiska med barn utan måste frälsas.

Som att vi frivilligt har valt detta. FAN de skulle bara vet hur ofrivilligt detta är. Men det är ingenting man berättar om på en kräftskiva va?

Stå och stampa

Jag åt lunch med min supergravida kompis idag (supergravid = 41+1). Tänkte när jag bokade in lunchen att det skulle kännas bra att se henne enormt otymplig, så kunde jag glädja mig åt att jag inte var sån.

Det gick över förväntan bra, verkar faktiskt bara vara jobbigt att vara sådär övergravid.

Det hemska slog mig på väg hem: Jag fick reda på att hon var gravid ungefär samtidigt som jag började förra spray-omgången. Nu är hon alltså max 6 dagar ifrån en förlossning och var är jag? På exakt samma ställe som för ett halvår sedan.

Snacka om att stå och stampa på samma ställe. Snacka om ett liv där inget viktigt händer. Snacka om deppig tanke :(

Magar, magar, överallt magar

Igår tog K och jag oss i kragen och njöt av att vara barnlösa. Vi träffades inne i stan och käkade middag ute i solen. Underbart härligt. Jag älskar Stockholm i juli när hela stan har gått in i en långsam semesterlunk.

Efter middagen vandrade vi genom stan och tog en kaffe i Vasaparken.

Och jag kunde inte låta bli att räkna alla gravid-magarna jag såg. Under en Cappucino (ca 30 min) vandrade inte mindre än 6 magar förbi oss och det i en stadsdel som är nästintill tömd på folk!

För en gångs skull tänkte jag inte avundsjuka tankar. Jag var mer förundrad över hur många gravida det finns. Har hela Stockholm bestämt att de ska skaffa barn unisont?

Fast när jag googlade lite hittade jag den här högst ovetenskapliga undersökningen från SvD. Med andra ord: Håll dig borta från Vasastan om du har en dålig barnlöshetsdag;)

Utanförskap

Jag läste på en blogg som inte har med barnlöshet att göra (FAKTISKT! Ibland kan jag fokusera på annat;) ordet utanförskap.

Det är precis vad jag känner. Utanförskap.

Man är inte med i föräldraskaran. Man har ingen aning om hur det är att vara gravid, att få foglossning, krysta ut en jättestor klump, känna moderskärlek, vara uttråkad under mammaledigheten, skaffa dagisplats etc, så man är utesluten när sådana saker ska diskuteras. (Och det måste de ju göras, oj vad sådana saker måste diskuteras när man träffar andra som är med i "klubben").

Men man är inte heller med i frivilligt-utan-barn-skaran för man vill ju inget hellre än att vara med i den där första klicken. Det är svårt att uppbåda energi att säga sig njuta av livet "bara vi två" när man faktiskt inte gillar det ett dugg.

Känns som när man var liten och ville vara med de populära. Varför kan jag inte bara vara glad att tillhöra den grupp jag får vara med i?

Gotlandsbåten

Vi var en långhelg på Gotland och kom hem igår. Självklart var det superhärligt med grillning och utflykt på Fårö sandstränder och mängder av bad.

Men jag blir så sorgsen när jag åker Gotlandsbåten på sommaren. Det formligen kryllar av mammor och pappor som är ute och går båten runt med sina tultande ettåringar och det knyter sig i magen på mig. Jag vill också ju! Jag vill också ränna runt båten i jakt på mina barn och truga i dem skvättiga barnmatsburkar i överfull restaurang och höra deras bubblande förväntan om ön och vad som ska hända där när de kommer fram till farmor.

Jag tittar på alla de där föräldrarna och de är i min och Ks ålder allihop och jag vill så gärna vara de.

Faktiskt är gotlandsbåten nästan värre än IKEA ifråga om längtan efter familj. Det är nästan så jag skrattar högt när jag någon gång hör ett barn som skriker riktigt gällt och lever rullan rejält med sina föräldrar, det är ju beviset på att livet inte är rosenrött som förälder. Men inte ens raseriutbrott och skrik i de högre frekvensområdena får mig att vara glad över att vi inte har några barn.

Jag är en bitch!

Upptäckte under midsommarfirandet vilken fruktansvärd bitter bitch jag är. Högt och ljudligt sa jag vad jag tyckte om det par där den höggravida tjejen inte orkade komma hem till oss på midsommar för att hon var för trött, samtidigt som hon redan hade meddelat att hon kunde var med på en picnic på söndagen. Jag hörde själv hur förorättad och bitter jag lät och fick det serverat av en annan kompis i form av en fräsning att hon (den höggravida tjejen) har foglossning. När blev jag såhär? Jag vill vara glad för mina vänner, inte tycka att de gnäller och borde vara tacksamma över sina graviditeter, oavsett hur jobbiga de är.

Kompisar med barn

I helgen var vi och hälsade på två gamla kompisar till mig. De är gifta (med varandra) och har två barn.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, tjejen i paret har kläckt ur sig "det är så mysigt med barn, du borde prova" precis när hon hade fått deras andra barn. Så det är ju inte några som funderar överdrivet mycket på barnlöshet direkt...

I vilket fall blir jag helt fascinerad av dem: Vi skulle komma och äta middag, men "kunde väl dyka upp så vi hinner fika också" Detta innebär alltså att vi ska dyka upp redan 4 timmar innan middagen. För vaddå? Sitta bredvid deras tre-och-ett-halvt-åring och se honom kladda med fikat och bli slagen (ja faktiskt, han slog till mig när jag inte pratade med honom, TREDJE gången säger hans föräldrar äntligen till honom), inte prata med någon av de vuxna eftersom de är fullt upptagna med att springa mellan treåring, nollåring, grillen och ugnen. Sitta och titta på varandra när ungarna ska läggas. Ett tag satt jag och K och passade ungarna medan föräldrarna höll på och fixade med maten.

Hur svårt är det för småbarnsföräldrar att fatta att det inte är deras telningar jag vill träffa utan DEM? kan de inte bjuda hem oss till en senare middag? Ungarna lägger sig ju vid åtta, då kan vi väl äta middag EFTER det?

Dessutom handlar allt de pratar om om barn. Vad man än börjar prata om så glider det över på deras barn, dagisplatser, föräldraledighet, hur jobbigt det är att hinna med både jobb och barn ( jag skulle gärna byta, det är inte så lätt att hinna med jobb, IVF-försök och att gå ner sig djupare och djupare i depression för att det aldrig blir några barn här heller)

Jag har bestämt mig för att JAG inte tar kontakt med mina vänner som har barn. Jag blir bara irriterad på dem när de som personer försvinner helt för att de är så uppslukade av föräldraskapet. Men nu var det tjejen i det här paret som ringde och då säger jag inte nej, vi har ju haft så himla kul tillsammans genom åren. Men tydligen inte längre, för nu är de FÖRÄLDRAR. Dessutom blir det ju styltigt för jag tar mycket av deras kommentarer som klantiga tanklösheter samtidigt som jag inte berättar för dem om våra försök. Mest för att jag ändå inte tror att de förstår. Jag vill inte ha något halvhhjärtat "Stackars er, men det ordnar sig säkert, jag vet jättemånga som har gjort IVF och fått barn" (Jag vet jättemånga som har gjort IVF 5-6 gånger och ändå är barnlösa fortfarande, IVF är inget universalmedel som hjälper mot all barnlöshet även om man skulle önska). Då är det liksom bättre att de inte vet. Att vi håller god min och låtsas att deras barn intresserar oss som f-n.

Midsommar

Vi började prata lite löst om att bjuda ihop kompisar till midsommar redan i våras (innan IVFet), sen blev det minus och när vi återhämtat oss hjälpligt sa vi "Vi bjuder ihop våra kompisar utan barn"

Problemet är att när vi började gå igenom vän-listan är det ju mycket svårt att sortera ut de utan barn från bjudningslistan, det är ju liksom gäng som har hängt ihop i flera år. De med barn kommer ju undra varför bara vissa delar av vänkretsen är bjuden. Och jag tror inte, ens om de såg sambandet med inga barn och inbjudning, att de skulle ha någon förståelse. Har man fått sina barn lätt är det väl knappast så att man tänker att "De har nog svårt att få barn och vill därför inte träffa oss med barn/under graviditet" Jag tror inte att man kan förstå smärtan framförallt graviditeter väcker inom en när man längtar så enormt efter att få uppleva en själv, såvida man inte har varit där själv.

Dessutom frågade några som har barn och några som väntar sitt första om vi inte ska hitta på något precis innan vi skickade ut inbjudningarna. Vad svarar man då? "Nej, jag vill inte umgås med er för ni har lätt att få barn?" Det känns av någon anledning som ett lite avigt skäl.

I vilket fall kommer vi nu ha midsommarfirande hemma hos oss med två förstagångsgraviditeter, en andragångsgraviditet och en barnfamilj. Det finns två jobbiga siutationer som kan uppstå:
1) Det blir minus av det här FET, då gäller det att återhämta sig fort och att inte trilla ner i några tankevurpor om att "det kunde varit jag" när jag ser de stora magarna. Lättare sagt än gjort då man ju som värdinna helst ska prata med alla gästerna och inte ignorera dem med störst magar.
2) Det blir plus av det här FET, då gäller det att snyggt undvika ev gliringar om att jag inte dricker snaps (öl kan man väl fejka med alkoholfri variant rätt lätt). Det är ju liksom svårt att säga att man måste köra när man är hemma hos sig själv.

Åhhhh, vad jag hoppas att det blir alternativ 2 som är aktuellt för mig! Det kan ju t o m bli kul att smyga lite:)

Vår tur nu

Jag kommer på mig själv med att gång på gång gå igenom i huvudet om det faktiskt inte är logiskt och rättvist att vi får barn nu. Typ att det var en sådan berg- och dalbana med upptiningen så det är dags nu.

Grejen är ju bara den att de tankarna faller på sin egen orimlighet. Det finns massor med par som har gjort många fler IVF försök än vi och som ändå inte är gravida, då står ju de först i kön. Och det finns tusen och åter tusen med par som började försöka ett år efter oss och som ska ha barn i juli och som "rättvist" sett borde få försöka minst lika länge som vi.

Utfallet av de här försöken baseras liksom inte på rättvisa, men jag har svårt att få in det i min tjocka skalle.

Jag vill bara att det ska vara vår tur nu

Och så var man ledsen igen

Under min morgonpromenad i morse började jag (såklart, barn är ju det enda som snurrar i huvudet) tänka på alla vänner och bekanta som har fått barn/väntar barn under det senaste året. Tanken gled över på hur många av dem som sagt sig inte vara ett dugg intresserade av barn (jag kan komma på iaf fyra solklara) och alla de väntar nu barn. Och så började tårarna rulla över hur orättvist universum är inordnat.

För att spä på det började jag tänka på hur vanligt det verkar vara att det inte blir någon ägglossning månaden efter IVF och hur fruktansvärt det kommer kännas med ännu en sommar utan graviditet och barn. Och så var tankarna inne på ett helt liv utan barn.

Jag skulle så gärna vilja bara njuta av att våren är här och att allt ligger framför oss, men jag blir bara ledsen, det är som att den annalkande våren och sommaren bara handlar om barn. Överallt är det barn och magar och lyckliga nyblivna föräldrar med barnvagnar.

Varför ska det här drabba just oss?

Födelsedagsfika

Eftersom K fyller år i den här veckan hade vi födelsedagsfika för våra föräldrar igår. Kändes som att det var lagom nivå på umgänge efter det dåliga utfallet på IVFet förra veckan (dvs vi skippade Ks bror med familj för att slippa få en bebis uppkörd i nyllet).

Blev inte alls så bra iallafall. Inte vet jag om det är jag som är känslig men en tung stämning låg över samtalet under hela fikat och varje gång någon nämnde något som hade med barn att göra blev det lite lite stelare. Kanske inte är så konstigt egentligen, alla som satt där visste ju att vi var ledsna över ett misslyckat IVF men våra föräldrar känner inte varandra tillräckligt väl för att börja diskutera en så tung grej som att vi kanske aldrig kommer få barn.

Sen skulle naturligtvis vårt nyrenoverade rum inspekteras och så blev stämningen tryckt igen "det är ett väldigt mysigt rum det här, perfekt för..." försa sig Ks mamma.

Fantastiskt. Man känner sig full av energi inför den nya veckan. Ska det vara såhär resten av livet? Att vi sprider en sorglig stämning omkring oss? Att vi inte ens kan umgås med våra föräldrar för att förväntningarna om barnbarn aldrig kommer infrias?

På fredag är det första ägglossningstest inför FET.

Nattsvart

Idag började så strålande bra. Det är fredag och solen skiner.

Men sen blev den ett svart hål. Mitt på dagen när jag satt i bilen slogs jag av hur orättvis den här situationen är.

Jag passerade säkert 20 barnvagnar (nej, jag överdriver inte, solen sken ju!) och för varje barnvagn blev jag lite lite lite ledsnare. Till slut började tårarna trilla så jag var tvungen att köra in på en sidogata och gråta färdigt.

Det känns så tomt och hopplöst. Alla de där mammorna med barnvagn hade kunnat vara jag. Om saker bara inte hade varit som de är. Om vi bara hade kunnat få barn.

Jag vill också ha barn. Det finns ingenting i hela världen jag vill så gärna som att få barn.

Förra året vid den här tiden tänkte jag "men i juni nästa år (läs i år) då har vi fått barn, eller jag är iallafall gravid med magen i vädret". Nu är vi snart där och inte så mycket som tillstymmelse till graviditet. Ska jag sitta här om ett år och känna en ännu större längtan över något som aldrig blir mitt?

Hur mycket ska en människa behöva längta egentligen?