"Vi lyckades på första"

Varför har folk som blir med barn på första försöket ett sånt ENORMT behov av att berätta om det?

Skulle det på något sätt borga för ett mer perfekt barn? Eller är det något slags bevis för att just de två passar så himla bra ihop? Det är biologi för i h-e! Det är samma slags mekanismer som gör att man ibland lyckas i trädgårdslandet och ibland inte. Samma slags slump som gör att ett syskon blir kort och tjock och ett annat lång och smal.

Efter två års kämpande känner jag att inte kan man väl visa sig vara mer lämpad som föräldrar tillsammans än när man faktiskt har tagit sig igenom en riktigt hård kamp för att få det där barnet. UTAN att gå skilda vägar. UTAN att kärleken har dött. UTAN att ha dragit ner varandra i ett nattsvart hål av deppighet.

Jag är nog lite känslig för att jag blir avundsjuk. TROTS att jag är en av de lyckliga som faktiskt har en liten växande krabat i min mage