Jag satte mig aldrig framför datorn i helgen så jag missade att skriva om kräftskivan.
Det kom två andra par som vi inte kände och som inte kände varandra, men de hade barn. Så de hittade ett gemensamt samtalsämne fort - nere på golvet - medan de lekte med sina barn. K och jag stod uppe i vår vuxennivå, drack välkomstdrink och försökte le. Jag slogs av tanken att inte nog med att man har ett helvete med existentiella tankar för att man inte vet om man någonsin kommer få uppleva föräldralyckan. Dessutom är man utesluten ur 30+ gemenskapen för man vet ju inte hur det är att vara uppe på nätterna, potträna, byta bajsblöja eller vilka majskrokar som är bäst för små barnmagar.
Jag försökte verkligen lösa problemet och gå och prata med den av föräldrarna som inte låg nere på golvet. Men blixtsnabbt gled samtalet in på barn, på att huset man letar efter ska vara barnvänligt, att det är svårt att få dagisplats, att man inte kan renovera för "det lilla livet tar ju så mycket tid".
Måste folk sluta vara människor och bara vara föräldrar när de får barn? Kan de inte köpa ett hus för att de ska få njuta av en trädgård, för att de ska få närmare till jobbet, för att de ska få utlopp för sin hemliga trädgårdspassion?
Dessutom började kvällen riktigt fint, med skämt om att om man redan har två barn då kan man ju inte skaffa en tredje, "för tänk om man får tvillingar, man kan ju inte lämna tillbaka den ena". Spiken i kistan blev när den ena tjejen frågade oss "Har ni barn eller är ni...." och så var det tyst. Vad skulle vi fylla i där? Dumma i huvudet? Oförmögna att förstå det fantastiska i att ha barn? Ofrivilligt barnlösa? Jag ångrar så att jag inte sa till henne "Är vi vaddå?" Istället var jag blixtsnabb med att säga "vi har inga barn"
Aldrig mer!
Optimera din smådelstvätt
1 månad sedan
Det är så fruktansvärt tråkigt med människor som tappar det sociala omdömet och 'bara' är föräldrar, tyvärr inte helt ovanligt.
SvaraRaderaVi var bjudna på en fest i april strax efter att jag haft mitt fjärde mf, det enda samtalsämnet var barn... precis som du beskriver, och naturligtvis frågan om vi 'planerade barn'. Just då var jag så sjukt trött på frågan så jag sa som det var, sedan blev det tyst.
Det är så synd att så få personer förstår och tar så mycket för givet, hoppas att du mår bättre idag. Kramar
Det är otroligt tråkigt att många inte tänker längre än näsan, jag skulle aldrig för mitt liv fråga någon sånt.
SvaraRaderaOch jag hoppas innerligt att jag lyckas vara social på olika sätt efter barnet föds. Resten av världen slutar ju inte snurra för den sakens skull.
Jag förstår att det är tufft att säga som det är, och det är en väldigt privat sak. Och man ska inte behöva redogöra för det.
Vad tråkigt när det blir sådär! Fast jag äntligen blivit mamma blir jag så trött på folk som bara ska prata magar, bebisar och ungar. Känslan av utanförskap vet liksom inga gränser och så otroligt störande att man ska behöva redogöra för varför man inte har barn.
SvaraRaderaJag kom aldrig så långt som att på en fest tala om sanningen men däremot satte jag en frågvis kollega på plats! Det slutade med att hon satt med tårar i ögonen och bad hundra gånger om ursäkt. Vet inte om jag mådde så mycket bättre men det kändes bra för stunden och hon var sedan otroligt förstående och gladdes nog mest av alla när det lyckades!
Härligt med sprutstart nu, stor kram och lycka till! Måste bara få säga att du är grym på att skriva, läser ofta med tårar i ögonen. Kramkram