Tycka synd om

Jag fick höra av min mamma igår att Ks mamma hade sagt till henne att hon tyckte så synd om oss och att hon önskade att vi skulle få barn för vi skulle passa så bra som föräldrar.

Jag kände mig som jag åkte fritt fall när jag hörde det. Är vi där nu? Där folk tycker synd om oss för vi skulle ju "passa så bra". Jag tycker ju synd om oss och jag tycker att världen är orättvis. Men jag står inte ut med tanken på att man pratar om att det är synd om oss när vi inte är där, att vi är ett samtalsämne bland allt annat som är hemskt i världen.

Det blir en extra knorr på det eftersom Ks bror utan problem har fått två barn (som man på något sätt ska tycka om för de har ju blodsband till K). När jag hörde att hon tyckt synd om oss kunde jag inte låta bli att tänka "undra om hon tycker som jag att Ks brors andra barn borde hamnat hos oss". Familjen bor i ett litet radhus, där ungarna får dela rum, Ks bror är labil som få och barnens mor har också vad man skulle kunna beskriva som konstnärstemperament. Det är kaos omkring familjen - jämt. Och det var det även innan de fick barn, så ja, jag håller med svärmor. Vi skulle passa som föräldrar. Men till vem skriver man och påpekar den här stora orättvisan? Till regeringen? Kära Fredrik Reinfelt jag tycker att det är orättvist att vi inte får barn, när andra puckon får det hur lätt som helst - lagstifta bort det

Den här situationen är så dubbel. Jag vill inte höra att det är synd om oss och att någon lider med oss och samtidigt kräks jag ur mig bitterheter när folk omkring oss inte tar hänsyn eller verkar förstå vad vi går igenom.

Fan vad jag önskar att vi bara var NORMALA och också kunde få barn!