Om man vetat då vad man vet nu

Ibland måste jag liksom nypa mig själv i armen. Tänk att det är K och jag som ska bli föräldrar om två månader. Att det faktiskt gick till slut!

Igår pratade vi om hur vi gradvis har renoverat oss igenom hela vårt hus och kom fram till att det är rätt exakt två år sedan vi slutförde vårt hittills största projekt: att ta bort heltäckningsmattan och lacka och måla om trappan till övervåningen.

När vi pratade om det bubblade alla känslor jag hade när jag frenetiskt slipade trappsteg efter trappsteg upp inom mig igen. Vi hade försökt få barn i ett halvår, jag var rätt nedbruten att det inte gick fortare. Jag hade dessutom fått tre graviditetesbesked från kompisar inom loppet av två månader och DÅ ringde Ks bror och meddelade att de skulle få ett andra barn i oktober. Kanske en anledning till att trappan är så energiskt slipad;)

Tänk om jag vetat då att jag skulle sitta två år senare och känna små sparkar mot revebenen. Det hade känts som en lång väntan men jag hade vetat att det skulle gå!