Eftersom K fyller år i den här veckan hade vi födelsedagsfika för våra föräldrar igår. Kändes som att det var lagom nivå på umgänge efter det dåliga utfallet på IVFet förra veckan (dvs vi skippade Ks bror med familj för att slippa få en bebis uppkörd i nyllet).
Blev inte alls så bra iallafall. Inte vet jag om det är jag som är känslig men en tung stämning låg över samtalet under hela fikat och varje gång någon nämnde något som hade med barn att göra blev det lite lite stelare. Kanske inte är så konstigt egentligen, alla som satt där visste ju att vi var ledsna över ett misslyckat IVF men våra föräldrar känner inte varandra tillräckligt väl för att börja diskutera en så tung grej som att vi kanske aldrig kommer få barn.
Sen skulle naturligtvis vårt nyrenoverade rum inspekteras och så blev stämningen tryckt igen "det är ett väldigt mysigt rum det här, perfekt för..." försa sig Ks mamma.
Fantastiskt. Man känner sig full av energi inför den nya veckan. Ska det vara såhär resten av livet? Att vi sprider en sorglig stämning omkring oss? Att vi inte ens kan umgås med våra föräldrar för att förväntningarna om barnbarn aldrig kommer infrias?
På fredag är det första ägglossningstest inför FET.
Optimera din smådelstvätt
1 månad sedan
Svårt det där. Det verkar ju iaf som om ni varit öppna mot bådas föräldrar, det tror jag är bra. Jag tycker det hjälper att kunna skratta åt eländet med dem som står en nära. För oss hjälpte det också oerhört att komma igång med adoptionsprocessen för det var något konkret och därmed lättare att prata om. Och då kände vi att vi visste att vi faktiskt skulle få ett barn en vacker dag! Vi hade turen med oss och blev gravida men min mamma kunde inte tro att det skulle gå vägen så vi fortsatte prata adoption långt in i graviditeten.
SvaraRadera