Gotlandsbåten

Vi var en långhelg på Gotland och kom hem igår. Självklart var det superhärligt med grillning och utflykt på Fårö sandstränder och mängder av bad.

Men jag blir så sorgsen när jag åker Gotlandsbåten på sommaren. Det formligen kryllar av mammor och pappor som är ute och går båten runt med sina tultande ettåringar och det knyter sig i magen på mig. Jag vill också ju! Jag vill också ränna runt båten i jakt på mina barn och truga i dem skvättiga barnmatsburkar i överfull restaurang och höra deras bubblande förväntan om ön och vad som ska hända där när de kommer fram till farmor.

Jag tittar på alla de där föräldrarna och de är i min och Ks ålder allihop och jag vill så gärna vara de.

Faktiskt är gotlandsbåten nästan värre än IKEA ifråga om längtan efter familj. Det är nästan så jag skrattar högt när jag någon gång hör ett barn som skriker riktigt gällt och lever rullan rejält med sina föräldrar, det är ju beviset på att livet inte är rosenrött som förälder. Men inte ens raseriutbrott och skrik i de högre frekvensområdena får mig att vara glad över att vi inte har några barn.