Kompisar med barn

I helgen var vi och hälsade på två gamla kompisar till mig. De är gifta (med varandra) och har två barn.

Jag vet inte vad jag hade väntat mig, tjejen i paret har kläckt ur sig "det är så mysigt med barn, du borde prova" precis när hon hade fått deras andra barn. Så det är ju inte några som funderar överdrivet mycket på barnlöshet direkt...

I vilket fall blir jag helt fascinerad av dem: Vi skulle komma och äta middag, men "kunde väl dyka upp så vi hinner fika också" Detta innebär alltså att vi ska dyka upp redan 4 timmar innan middagen. För vaddå? Sitta bredvid deras tre-och-ett-halvt-åring och se honom kladda med fikat och bli slagen (ja faktiskt, han slog till mig när jag inte pratade med honom, TREDJE gången säger hans föräldrar äntligen till honom), inte prata med någon av de vuxna eftersom de är fullt upptagna med att springa mellan treåring, nollåring, grillen och ugnen. Sitta och titta på varandra när ungarna ska läggas. Ett tag satt jag och K och passade ungarna medan föräldrarna höll på och fixade med maten.

Hur svårt är det för småbarnsföräldrar att fatta att det inte är deras telningar jag vill träffa utan DEM? kan de inte bjuda hem oss till en senare middag? Ungarna lägger sig ju vid åtta, då kan vi väl äta middag EFTER det?

Dessutom handlar allt de pratar om om barn. Vad man än börjar prata om så glider det över på deras barn, dagisplatser, föräldraledighet, hur jobbigt det är att hinna med både jobb och barn ( jag skulle gärna byta, det är inte så lätt att hinna med jobb, IVF-försök och att gå ner sig djupare och djupare i depression för att det aldrig blir några barn här heller)

Jag har bestämt mig för att JAG inte tar kontakt med mina vänner som har barn. Jag blir bara irriterad på dem när de som personer försvinner helt för att de är så uppslukade av föräldraskapet. Men nu var det tjejen i det här paret som ringde och då säger jag inte nej, vi har ju haft så himla kul tillsammans genom åren. Men tydligen inte längre, för nu är de FÖRÄLDRAR. Dessutom blir det ju styltigt för jag tar mycket av deras kommentarer som klantiga tanklösheter samtidigt som jag inte berättar för dem om våra försök. Mest för att jag ändå inte tror att de förstår. Jag vill inte ha något halvhhjärtat "Stackars er, men det ordnar sig säkert, jag vet jättemånga som har gjort IVF och fått barn" (Jag vet jättemånga som har gjort IVF 5-6 gånger och ändå är barnlösa fortfarande, IVF är inget universalmedel som hjälper mot all barnlöshet även om man skulle önska). Då är det liksom bättre att de inte vet. Att vi håller god min och låtsas att deras barn intresserar oss som f-n.