Utanförskap

Jag läste på en blogg som inte har med barnlöshet att göra (FAKTISKT! Ibland kan jag fokusera på annat;) ordet utanförskap.

Det är precis vad jag känner. Utanförskap.

Man är inte med i föräldraskaran. Man har ingen aning om hur det är att vara gravid, att få foglossning, krysta ut en jättestor klump, känna moderskärlek, vara uttråkad under mammaledigheten, skaffa dagisplats etc, så man är utesluten när sådana saker ska diskuteras. (Och det måste de ju göras, oj vad sådana saker måste diskuteras när man träffar andra som är med i "klubben").

Men man är inte heller med i frivilligt-utan-barn-skaran för man vill ju inget hellre än att vara med i den där första klicken. Det är svårt att uppbåda energi att säga sig njuta av livet "bara vi två" när man faktiskt inte gillar det ett dugg.

Känns som när man var liten och ville vara med de populära. Varför kan jag inte bara vara glad att tillhöra den grupp jag får vara med i?