Det är märkligt som det går upp och ner med humöret. Idag fick jag en tanke i huvudet att det kanske inte är så farligt ändå att inte få några biologiska barn. Samma tanke som fick mig att vilja dö för två dagar sedan är nu uthärdlig. Adoption känns helt plötsligt som en lösning som är fullt jämförbar med att få egna barn.
Man får ju verkligen hoppas att hemutredarna på kommunen inte hittar denna bloggen när de ska utreda oss. Det kommer ju bli avslag direkt om de läser om mina splittrade tankar och berg-och-dalbane humör.
Optimera din smådelstvätt
1 månad sedan
Tänk att man reser sig upp, gång på gång, efter alla nederlag. Ena dagen vill man helst bara dö och några dagar senare så är det rätt så bra igen. Det är otroligt! :)
SvaraRaderaHehe, har inte varit inne här på länge men blev fnissig när du såg att du citerat mig i bloggen. Vad bra att du betalt köavgift! Och visst är det en alldeles fantastisk känsla när man kommer fram till att adoption är precis lika bra som ett biologiskt barn? Och du, ett adopterat blir ert EGET barn precis lika mycket som ett som legat i din mage :-)
SvaraRadera(och grabbar är låååångt efter oss brudar, det är bara att inse. Men när dom väl är på banan tar dom igen. Min man bestämde sig från en dag till en annan och då skulle typ allt hända på en gång. Det viktiga är att ni står i kö.)
Kram på er och varmt lycka till på vägen mot ert barn!
Hmmm, jag såg efter att jag redan publicerat att jag skrivit EXAKT det som gör adoptionsföräldrar rosenrasande: Jag jämförde adoptionsbarn med "egna" barn...Jag försvarar mig med att jag har en lång väg att vandra innan jag helt accepterar tanken på att adoptera ett barn. Även om jag så smått börjar ställa mig positiv till det är fokus fortfarande att vi ska få ett biologiskt barn, med genetiska anlag från mig och K. I vårt fall är det nog tur att det är lång kö till adoption.
SvaraRadera