Anledningar till en blogg

Jag är ingen facebookare. När folk frågar säger jag mina anledningar: det tilltalar mig inte att lägga ut livet på nätet, jag gillar inte att facebook äger allt material som läggs ut där, jag orkar inte med statusracet och det känns som att fläka upp hela sitt privatliv. I helgen svarade en kompis som är hängiven facebookare att "Ok, du kanske har rätt, men tänk på alla bloggare då. Det är ju ännu intimare" (Och han vet definitivt inte om att jag bloggar, såvida han inte har hittat hit. Men det tror jag inte, den här bloggen är ändå ganska anonymiserad)

Det fick mig att tänka till. Vad håller jag på med när jag skriver den här bloggen? Här lägger jag ju upp personligare känslor än jag ibland säger till min mamma. Jag skriver om saker här som vem som helst kan läsa som jag inte ens har sagt till K. Varför gör jag det? Kan det inte bara räcka med en dagbok? Och jag kunde inte riktigt svara på det. Tills den här kommentaren kom idag

Grattis till er!! Läser din blogg till och från och blev så glad när jag såg att ni plussat. Men du måste sluta oroa dig! Jag tror inte det är bra, varken för ditt psyke eller din kropp. Du kan ju inget göra what-so-ever för att förhindra ett missfall alternativt framkalla ett. I så fall hade ju inte abort behövts lagstiftas om, eller? Okej, du är rädd för att det ska vara nått fel - jag förstår, men 10-20 % risk.... det är för fan 80-90 % chans att ni väntar barn. Jag kanske låter lite okänslig nu men - skärp dig! Tills ni varit på VUL så kan du egentligen bara vara glad. För hur blir det sen när barnet kommer där i juni? Ska du bli en sån där morsa som oroar ihjäl sig och kväver ungen med din "omsorg" hela hennes/hans liv, överbeskydda och klema bort. Du låter inte som en sån person. För övrigt tycker jag att K visst kunde säga så - varför har inte han rätt att vara orolig? Bli gärna förbannad på mig, puckla på med knäna som du gjorde med gubben på planet :) Diggar din blogg, men du tär ju sönder dig själv. Varför vågar du inte vara lycklig? / S

Jag lägger upp saker så vem som helst ska läsa det. För jag måste få kommentarer. Jag måste få reaktioner på alla mina tankar. För ibland känns det som de snurrar på tomgång inne i mitt huvud. Och jag blir så himla glad för sådana här kommentarer som faktiskt säger till mig när jag är ute och cyklar och behöver skärpa till mig. Så till S och alla er andra som tycker motsvarande: Jag jobbar på det, ok? Jag har insett att jag oroar mig alldeles osunt mycket för missfall. Det är ju faktiskt som S skriver ovan 80 till 90% att vi får barn. Jag har surfat in på graviditetskalendrar för att kolla vad som händer i kroppen. Jag ler lite när jag tänker på sommaren 2011. När vi åker Gotlandsbåten med ett eget knytte. Jag tänker på hur det kommer kännas att ha en stor mage och jag drömmer om hur det kommer kännas att faktiskt se ett litet tickande hjärta på VUL den 26:e.