Adoption

Förra året betalade jag medlems- och köavgift till Adoptionscentrum. Kommer inte ihåg om det var före eller efter vårt första misslyckade IVF. Iallafall kändes det bra då, som att jag ändå hade påbörjat något för att vi också skulle få ett barn att ta hand om och älska, på ett eller annat sätt.

För att få behålla sin plats i kön oförändrat ska man ha betalat nästan 3000 kronor senast den 31 januari i år. Jag har haft en fruktansvärd ångest under hela januari för detta.

Å ena sidan jag är gravid nu, allt ser bra ut, vi kommer få barn i maj. Alltså behövs de där 3000 kronorna till annat. Vi kan spendera dem bättre på vårt väntade barn än i en kö till adoption vi inte ens vet om vi vill genomföra när vi väl har fått ett biologiskt barn.

Å andra sidan vi har inte fått något barn ännu, det finns inga garantier. För säkerhets skull är det bättre att fortsätta betala tills vi vet HELT säkert att vi inte vill adoptera. Annars förlorar vi två år (i år och förra året) av kötid.

Till slut bestämde jag mig för alternativ 1. För det första för att jag måste tro att allt går bra, jag kan inte gå runt och olyckskorpa mig och tro att en redan 22 veckor lång graviditet inte kommer resultera i ett friskt levande fantastiskt barn. För det andra att vi båda två har varit mycket kluvna till adoption. Får vi ett biologiskt barn kommer vi nog helt avskriva adoption även om vi skulle vilja ha fler barn och även om vi inte skulle kunna få fler barn biologiskt. Jag tycker att det är hemskt att skriva, men för oss har adoption alltid varit det sista alternativet. Det kunde säkert ha känts annorlunda om vi hade gjort fler IVF försök som misslyckats, men nu hade vi turen att lyckas med det här och då känns det som att adoption ändå inte är något för oss.