Underbara mormor

I november sa jag på skämt till min mamma att mormödrar virkar filtar och stickar koftor till sina barnbarn. "Jaha, vad ska det vara för färg på filten då?" sa min mamma och jag tyckte att varannan rosa och varannan ljusblå blir väl bra och genusneutralt.

Men jag trodde aldrig att hon verkligen skulle sticka eller virka något, eller i alla fall inte att något skulle bli klart. Det hör liksom inte till hennes starka sidor att avsluta grejer.

Idag pratade jag med henne och då säger hon plötsligt "jag har virkat en filt i bebisgult och blått och rosa" och efter en liten stund visar det sig att hon har stickat en kofta och små sockor också. Jag blev alldeles rörd! På något sätt blir filuren i magen mycket mer verklig när jag tänker att h*n ska få en liten kofta som min mamma har stickat. Nu längtar jag så det gör ont efter maj (eller juni) när h*n tittar ut.

Och oj vad jag har förändrats sen jag blev gravid. Nu tycker jag att det är fantastiskt gulligt att min mamma har stickat och virkat saker till filuren. När Ks äldsta brorson fick en kofta stickad av farmor på sin ettårsdag tänkte jag "Mein Gott, hoppas att hon inte får för sig att göra grejer till våra barn också, sånt där skulle man ju aldrig sätta på ett barn" (Fast egentligen var jag kanske bara väldigt avundsjuk just då....)