Fick precis ett samtal från min kollega. Han och att hans fru hade varit på NUP-koll och fått en 10 gånger ökad risk för Downs syndrom. Så han kunde inte ha möte på måndag för då skulle de göra fostervattenprov och eftersom det tar en vecka att få svar på undrade han hur han skulle göra med den jobbresa som är inplanerad om två veckor.
"För visar det sig att det är Downs syndrom vill vi ju inte ha barnet och då ska vi ju göra abort"
Jag kände som jag skulle spy när han sa så. Missförstå mig rätt, det är inte så att jag går och ÖNSKAR att bebisen i min mage ska ha Downs syndrom, men har den det så är det så. Det jag har svårt för är det kalla konstaterandet att "Vi vill inte ha ett barn det är "fel" på".
Jag kan inte låta bli och undra lite vad som händer om deras bebis visar sig vara autistisk när den växer upp. Eller deras andra son, som har lite problem med öronen, hade de valt bort honom också, OM de bara vetat?
Jag kan, när jag har mina oroliga dagar ångra att vi inte gjorde NUP/KUB-test för att jag vill inte ha fäst mig så här vid ett barn med trisomi 13 eller 18 som kommer ha svårt att leva. Men ett barn med Downs syndrom. Hur kan man säga "Vi vill inte ha det barnet"?
Optimera din smådelstvätt
1 månad sedan
Nä fy fabian. Det fanns inte i min fantsi att ens göra ett test. DS är verkligen inte det värsta som kan hända. Det är läskigt hur ovanligt DS börjar bli iaf i Stockholms län.
SvaraRaderaDet handlar med största sannolikhet om att man får förändra sitt nuvarande liv alltför mycket och att det ställs större krav på en som förälder. Jag har själv sett ett barn med DS växa upp i min närhet och vet hur mycket som krävs av föräldrarna, det är inte alla som är beredda och klarar det. Därmed inte sagt vad som är rätt eller fel, men jag anser att alla måste få välja så att barnet hamnar i en familj där det är välkommet och önskat.
SvaraRaderaProblemet ligger nog i grunden i samhällets syn på individen och hur allt ska vara tyvärr.
alla gör sina val och bedömningar av en orsak... vi var inte vad de går igenom...
SvaraRaderajag tycker ni ska läsa bloggen om lilla L, hennes föräldrar behöll henne trots att testerna visade DS.
SvaraRaderaJag håller helt med dig men samtidigt är alla människor olika. De kanske har människor i sin närhet som har barn med svåra (re?) handikapp och tycker det blir för svårt. Vad vet man. Fast man kan ju tänka lite på hur man uttrycker sig. Vi gjorde inte heller KUB pga samma inställning som dig. Men sen oroade jag mig hela graviditeten...
SvaraRaderaFör min del tror jag att det är elitistiska människor som väljer bort "felaktiga" foster och människor som aldrig behövt kämpa för något. De som blir med barn utan att gå igenom besvikelse efter besvikelse. Och sen gömmer de sig bakom floskler som "det är tungt att ha ett funktionshindrat barn". Någon som haft ett svårt handikapp i sin närhet vet att det inte är någon som helst besvär utan lika mycket glädje så fullgod som någon annan. Det är ett rent egoistiskt beslut. Förbannade dubbelmoral! / S
SvaraRadera