Sen då?

Pratade precis med en kompis som fick barn för mindre än en månad sedan. Hon är den enda jag känner som fått barn genom IVF. Den enda jag känner som ens har gjort IVF. (Haha så det är bra statistik - 100% lyckade!)

Och ändå är hon inte glad, hon sa att efter födseln kände hon "jaha, är det där mitt barn, då är det väl bäst att amma då" och hon känner fortfarande så. Typ bäst att ta hand om det här barnet men det skulle lika gärna kunna vara någon annans barn.

Jag tror att det kommer ändras och det sa jag till henne. Men, tänk att känna så efter IVFet. Just nu vill jag bara bli gravid och få en egen liten bebis. Och där stannar mina drömmar, efter att IVFet lyckas och graviditeten är genomförd är det ju löst. Då finns det inga mer problem. Tänker jag.

Jag måste nog tänka så för att ta mig igenom de här behandlingarna. Men det är lite konstigt. Trots att de senaste åren visat mig att det inte alltid blir som man tänkt sig så tror jag ändå att det blir det. Att detta att inte få barn naturligt, när det väl är löst då fortsätter livet på sin rätta bana. Men det är ju inte så livet fungerar, även om vi blir gravida och får det där lilla egna underverket kommer något annat att hända, nästa hinder att ta sig över.

80 år hinder - that´s life.