Jag läste på någon av den mängd IVF bloggar som finns (kommer inte ihåg vilken nu) om ett KUB test som visat på en risk 1:9 på Downs syndrom. Det fick mig att börja tänka.
Dels på att jag är så sabla trött på att vänta och oroa mig och hoppas. För en vecka sedan oroade jag mig att våra ägg inte hade befruktats ordentligt, sen oroade jag mig att de inte hade delat sig ordentligt. Just nu oroar jag mig att det inte har fäst ordentligt. Får jag ett plus om lite mer än en vecka är det dags att börja oroa sig att det inte blir missfall innan vul. Ser vul bra ut kan man oroa sig för vad KUB testet ger för utslag. Och. Så. Vidare.
När man har väntat och hoppats på en graviditet i 18 månader borde det inte finnas en motorväg till en lätt och snabb graviditet och förlossning då? Är man inte värd lite andrum?
Det andra jag tänkte var: Hur skulle vi ställa oss till ett sånt resultat? (Det verkar iofs som att man inte kan lita helt på de testen utan att det snarare är en indikation på att man kan gå vidare med fostervattenprov med förhöjd missfallsrisk som följd) Är det ens smart att göra ett KUB test när man har blivit med barn genom IVF? Man har kämpat och kämpat för detta barn, inte vill man väl göra abort sen bara för att ett test visar att det kan finnas en förhöjd risk för Downs syndrom hos barnet? Man kan självklart hävda att man gör testet för att var förberedd, men behöver man förbereda sig speciellt för att få ett barn med Downs syndrom? Ja, jag kan förstå psykisk, eller behöver man det? Älskar man inte det lilla knyttet man har väntat på i tjugosju månader även om det finns för många kromosomer?
Och skulle man göra abort, hur känns det i en då? Det är ju inte direkt som att man längre kan säga att man gör allt för att få barn och att det är synd om en som aldrig får det efterlängtade barnet.
Återigen allt detta filosoferande jag har blivit så bra på. Förresten menar jag inte att moralisera, jag bara skriver ner mina tankar.
Optimera din smådelstvätt
1 månad sedan
Du sätter ord på vad jag tänker. Om man bara kunde ta nått slags happy-piller så man slapp oroa sig.. glida omkring och vara så där tysk-tvättmedels-reklams-glad. Det vore nått.. Det finns helt enkelt inga svar.
SvaraRaderaBlev gravid efter ivf och valde att inte göra KUB, något jag är rätt nöjd med. Vi vill ha vårt barn oavsett och då blir man väl inte gladare av att veta? Inte för att oron ger med sig ändå... våra barnmorskor säger att ivf-mammor (och pappor) oroar sig mer än andra och det är väl naturligt. Jag pustade ut helt, nästan iaf, efter v26 då barnet kan överleva utanför livmodern. Det är lustigt det där att när man är uppe i behandlingar så kan man bara fokusera på att bli gravid, men sen fortsätter det. Det är en lång resa (som lyckligtvis snart är slut:)).
SvaraRaderaFörresten, för att inge lite hopp! Vi var också på CvL och det gick på första försöket - det kan gå på första försöket!
SvaraRaderaSingle-mother.... JA! Jag vill också bli tyskt tvättmedelsreklamglad. Det skulle vara så skönt att släppa oron och bara njuta av livet:)
SvaraRaderaAnonym: Tack för hoppet! Låter som att du är inne på slutspurten av en graviditet. Önskar dig lycka till!
Hej! Har följt din blogg sedan jag snubblade in på den och såg att vi hade precis samma IVF-schema på samma klinik. Det slumpade sig även som så att det blev ÄP och ET samma dagar. Inte nog med det - jag tror att vi delade rum! När jag låg och slumrade efter ÄP kunde jag inte undgå att höra när paret "bakom skynket" fick besked om hur det gått för dem och det stämde precis med vad du skrivit i bloggen. Jag håller tummarna för er!
SvaraRaderaAnonym: Vilket sammanträffande! K och jag tyckte det var lite lustigt hur man kände igen folk i väntrummet vid ET, fast man hälsar inte. Hoppas att vi ses igen vid ett vul!
SvaraRaderaVad fint du skrev om dows ;)
SvaraRaderamvh
http://myperfectbabyjulian.blogspot.com/