Vecka 37 i tanken

Nu har jag pratat med CvL och receptet för spray och sprutor ska komma hem med post under de närmaste dagarna.

Sköterskan avslutade med att "nu får ni ha en skön sommar och ladda batterierna"

Jag kunde inte lägga på fort nog innan tårarna kom. Hjärnan skriker "jag vill inte" Jag vill inte ladda några jävla batterier. Jag vill vara gravid. Jag vill gå och beklaga mig om att jag är trött de sista veckorna av graviditet. Jag vill redan ha barn. Jag vill vara mammaledig. Jag vill börja tänka på barn nummer två.

Och jag vet att det är konstigt. Men jag kan verkligen inte se höstens möjligheter. Just nu är det som att jag har kört in i en återvändsgränd av negativt tänkande om varför händer detta oss, varför kunde vi inte bara ha varit ett av de 85% av par som blir gravida inom ett år? Jag vill inte vara med om det här. Det är ingen upplevelse som berikar mitt liv på något sätt. Allt som händer med mig är att jag blir bittrare och bittrare.

Och livet har gått från att njuta av stunden och stanna i ögonblick till att ständigt längta framåt. Och det blir så påtagligt nu. Jag längtar inte till semestern. Jag måste var den enda i hela Sverige som inte längtar efter semestern. Jag längtar till vecka 32 när jag får börja med spray igen och framförallt till vecka 37 när det äntligen finns en chans att bli med barn.

Det är inte rätt att allting kretsar kring att det ska bli barn men det gör det.