Vi går in i den 23:e graviditetsveckan.
Och jag fortsätter att vara orolig...inte på samma ångestladdade sätt som innan vecka 12 men fortfarande tittar jag på pappret varje gång jag har kissat så det inte är något blod. Helt sjukt! Vi har ju sett bebisen på UL, jag har ju hört hjärtljuden, magen har börjat synas och jag har känt något som nog är rörelser. Och ändå tänker jag dumma tankar.
Min största oro nu är att bebisen ska komma för tidigt. Jag har en kompis som fick sitt första barn drygt 10 veckor för tidigt och jag tror att det kanske bidrar, då läste jag rätt mycket om för tidigt födda, komplikationer och sannolikhet att överleva.
Det sjuka är att jag nu tänker: I vecka 30 DÅ ska jag börja njuta, när det är troligt att ett barn som föds klarar sig utan men. Innan vecka 12 tänkte jag: I vecka 12 ska jag börja njuta, när risken för missfall är över. Efter vecka 12 blev jag kanske lite lugnare men jag oroade mig ändå för att allt inte skulle vara bra på UL. "Men efter UL, då kommer jag vara lugn". Så kommer UL, ALLT ser bra och normalt ut och då sätter den här oron in.
Jag kommer bli en sån där som inte sover något alls första året av rädsla för att bebisen ska sluta andas.
Optimera din smådelstvätt
1 månad sedan
Nej den där oron släpper inte. Den tilltar snarare när barnet kommit ut. Jag lipar när jag tänker på alla tänkbara scenarion. Hoppas det planar ut snart.. men grattis till v.23! Stort! :)
SvaraRaderaJag känner precis igen mig, tänkte också att oron skulle avta efter vissa punkter. När vi började komma upp i sådana veckor att det stod på Vårdguiden att "nu kan bebisen överleva utanför magen" så kände jag mig lite tryggare, men fortfarande finns ju inga garantier och det är svårt tycker jag. Är fortfarande lite nervig för att något ska hända så här på sluttampen.
SvaraRaderaMen sannolikheten att allt går bra och att graviditeten följer det vanliga förloppet är ju mycket mycket större än att något går fel, så det gäller bara att försöka lägga oron åt sidan och att njuta istället!
Grattis till v.23, det är ändå långt på vägen!
Men du, jag håller inte alls med ovanstående om att oron ökar när barnet är ute! Det är så många som säger det, men väldigt sällan ivf:are vad jag har hört. Jag var nästan outhärdligt orolig hela graviditeten (fast det blev mycket mycket bättre efter v 30!); det förtog allt det positiva. När vår dotter kom ut och var frisk så har jag i stort sätt inte oroat mig öht. Så kan det också vara så lyssna inte bara på alla som säger att oron under graviditeten bara är början!
SvaraRaderaJag vet precis hur du känner! Ibland längtar jag till liten âr ute sa att min man och jag kan dela ansvaret. Just nu är det liksom bara mitt ansvar pa nat sätt. Jag som kollar efter blod, jag som maste äta rätt, jag som oroar mig när jag inte kännt en puff pa nagra timmar..
SvaraRaderaKram pa dig!