Ödmjukhet

Det här blev ett långt inlägg, men jag har tänkt en del på det och jag måste skriva av mig.

Jag träffade en kompis för några dagar sedan. En kompis som är mammaledig med en fem-månaders bebis just nu och som sen tidigare har en tvååring. Båda barnen har hon fått precis när hon och hennes man har börjat försöka, trots att hon var 35 när första barnet föddes.

Hon berättade för mig om sina förlossningar som båda har gått väldigt bra. (Jag frågade eftersom jag skulle vilja veta vad "hemligheten" med en bra förlossning är).

Så sa jag "vad skönt att allt gick bra för dig, jag har en kompis som alltid har frossat i förlossningshistorier och som varit riktigt rädd för förlossning och som sen fick värsta skräckförlossning (gick över tiden två veckor, två dagar småvärkar, in till BB men inte tillräckligt öppen, ingen plats på valt BB när värkarna var regelbundna, 11 timmar värkar inne på förlossning, 2 timmar krysta och sen sprack hon så hon måste sys), så typiskt att det ska drabba henne"

"Eller så är det just för att hon var så stissig som det blev så, man måste ju slappna av. Dessutom kan det ju inte ha varit några starka värkar de första dagarna"

Lite senare när vi ska skiljas åt frågar jag om hennes syrra har barn (kom inte ihåg det). "Nej, de fick missfall för en vecka sedan, men vi säger till dem att då funkar det ju iallafall"

De här två kommentarerna har stannat kvar hos mig. Jag har alltid sett henne som en väldigt empatisk person men jag fick ett något abrupt uppvaknande. Ok, jag vet ingenting om förlossningar än och till viss del behöver man säkert kunna slappna av för att orka jobba ut barnet. Men har man känt av en pågående förlossning i flera dagar då är man kanske inte så himla pigg längre. Och är man dessutom något förlossningsrädd sen tidigare då är det kanske inte så lätt det där avslappnandet. Jag tyckte att hennes kommentar kändes lite som att "alla kan få en jättebra förlossning, det är bara en fråga om inställning". Men vore det så himla lätt att föda barn skulle väl inte förlossningsavdelningar behövas, då kunde vi ju alla föda hemma utan medicinsk hjälp.

Den andra kommentaren tyckte jag var ännu värre. Hur kan man "trösta" någon som precis gått igenom ett missfall med att "då funkar det ju iaf". Som att det barn man precis mist kan ersättas med nästa foster lätt som en plätt. Som att man inte lägger ner massor av energi redan från början med att tänka på vilket litet liv som ligger i ens mage?

Jag önskar inte någon att gå igenom barnlöshetstraumat men ibland känner jag att människor som får sina barn PRECIS när de planerade dem skulle behöva en liten liten knäpp på näsan för att faktiskt fatta vad livet handlar om.