Halt!

Det är blankis ute. Imorse hasade jag mig fram bredvid K och precis när jag började tycka att "nu har jag fattat hur jag ska gå utan att halka i varenda steg" satte jag fötterna på ett extra isigt ställe och tappade balansen. Jag hann tänka, "äsch det här är inget, jag kommer lyckas parera det här". Men så blev det inte.

Jag undrar om det har med graviditeten att göra, att man liksom har förskjutit tyngdpunkten litegrann? Eller är det försvagade magmuskler? I vanliga fall brukar jag vara rätt bra på att återfå balansen om jag halkar till men nu gick det inte.

Jag föll som bambi på hal is och det första jag tänkte när jag väl låg där på marken var "men jag föll inte på magen". Lustig tanke, inte känna efter om jag slagit mig, inte svära över att jag halkade utan bara en enorm lättnad att jag inte föll på magen. Det är kanske modersinstinkten som kickar in?

Jag slog mig inte iaf och nu är frågan var man köper broddar?